Marja i Myrom har skapat från hjärtat i både med- och motvind under hela sitt liv. Hon har alltid fått kämpa för att gå sin egen väg i konsten, men senaste åren har också präglats av kampen mot cancern.
Nu ska hennes liv bli bok.
Marja i Myrom, eller Marja Hallstensson som hon egentligen heter, bor i Södra Fjöle söder om Arvika och i det lilla huset strax bredvid länsvägen har hon skapat sitt eget universum.
Här går bostad och konst hand i hand, utan tydliga gränser, och precis så ska det vara.
– Det ena ger det andra. Egentligen jobbar jag hela dygnet runt. Det har jag gjort i hela mitt liv, säger hon.
I ateljén är en stor målning på gång på staffliet, men redan utanpå huset sitter en av hennes stora målningar med en fjärilsdam. Inomhus har hon dekorerat både väggar och tak på sina håll. I köket är det troll på köksluckorna.
Fantasins kraft
Både tomtar och troll finns ofta med i hennes bildvärld, men det är mer än bara gulligt och sagor. ”Det är mer djupt än så”, säger hon och förklarar om fantasins kraft och om hur man kan förhålla sig till livet utan förutbestämda linjer och förväntade spår.
Inte alla har förstått att följa henne på den resan:
– Jag blev lite töntförklarad i konstsammanhang. Det är många som bokstavligen velat stoppa mig från att måla. Det är en viss sorts folk som tyckt att ”hur kan du bli så känd när du är så dålig att måla”. Då blir jag förbannad. Det kan man ju tycka, men man behöver ju inte säga det ändå.
Hon beskriver sig själv som en outsider. Samtidigt vet hon ju att hon att många uppskattar det hon gör.
– Jag har levt på mitt måleri sen jag var 12 år, säger hon.
Ibland har stödet kommit från oväntat håll. Med värme berättar hon om samtalet från Gustaf Ander, NWT:s tidigare direktör, som hade ett stort konstintresse:
– Han ringde och sa ”Du ska kalla dig Marja i Myrom och du ska illustrera Nils Holgersson”. Det var ju ett jättebra namn! När jag blev Marja i Myrom fick jag min egen fanclub.
Knöppel uppmuntrade
Att hon ville ägna sig åt konstnärliga uttryck stod klart tidigt.
– Jag visste redan när jag var fem att jag skulle bli konstnär. Jag var maskrosbarn och gick till gubbar och käringar för det finns det ju alltid på landet, som betyder så mycket för ett barn.
En av dem var konstnären Arvid Knöppel.
– Att få möta såna gigantiska konstnärer är ju fantastiskt. Jag fick en krita av honom och han sa att jag skulle gå hem och teckna.
”Man gör sig fri”
Det gjorde hon och hon fortsatte. Som ung kom hon in på en fin konstskola i Göteborg. Men:
– På konstskola på 70-talet var det väldigt mycket politik, för mycket. Det var Palestinasjalar och det var högfärdiga barn från rika familjer som gick där. Och det skulle vara på ett visst sätt. Man skulle sitta och teckna modell tjugo timmar i veckan. Så meningslöst! När jag tecknar är det rörelsen och den bara finns där. Man gör sig fri.
Hon uttrycker sig genom måleri, teckning och broderi och blandar gärna olika konstarter. För henne är det självklart, men inte alltid hos andra. Inte heller hos Thore Andersson, konstnären som hon levde tillsammans med i många år.
Gjorde som Picasso
– Han var Konstnären, lite finare av sig på ett vis, men det går ju inte med mig. Måla ihop kunde vi inte. Min dotter kan jag sitta bredvid och måla med, men med Thore gick det inte, för han störde mig nåt så in i bomben. ”Så ska du inte göra och inte så”. Det var samma när jag gjorde väggmålningar, jag har gjort ett 40-tal på skolor, men han sa att jag gjorde fel.
Hon skrattar till:
– Så var Picasso på teven och han gjorde precis som jag. Då blev det tyst sen!
Målade igång honom
Thore var mycket äldre än henne och det var inget jämbördigt förhållande. Marja fick den klassiska rollen som konstnärshustru och hennes eget skapande fick ske vid sidan av allt annat.
Men, avslöjar hon idag: hon hade flera roller i hans konst:
– Jag har varit modell åt honom, så jag är på många av tavlorna och jag till och med målade åt honom ibland, så han skulle komma igång.
Marja är också på omslaget på en uppmärksammad bok, som hennes man gav ut.
– ”Marja naken” var Thores. Den är på hans sätt, men är en klassiker på sitt vis.
Marjas liv blir bok
Nu är det hennes tur att göra en bok. Andreas Slätt, som bland annat skrivit boken om Arvikabröderna i Kevin-fallet, ska skriva.
– Det här är lite overkligt för mig, men jag har mycket att berätta. Jag blandar med konsten och mitt liv och mina upplevelser. Det är en helhet. Så får de en uppfattning mer om vem jag är egentligen, säger hon.
Aggressiv cancer
Boken kommer också att handla om hennes sjukdom.
Den 14 januari 2020 fick hon sin diagnos: en aggressiv bröstcancer som spridit sig.
– Sen har jag haft blodförgiftningar och sen tålde jag inte cellgifterna, så det har varit väldigt tufft för mig. Jag går på undersökningar än och det blir biverkningar.
Hon har gått igenom operation och behandlingar, men den värsta rädslan har lagt sig sedan chocken när beskedet kom.
– Då gick jag igenom allt vad det skulle stå i dödsannonsen och om begravningen. Jag är inte rädd för döden, men en vill väl vara kvar ett tag till!
Konsten och livet
Hon har varit helt öppen med sin sjukdom, inte minst på Facebook.
– Det hänger ihop med min konst. Som konstnär är det livet, konstnär för mig är inte att vara stor konstnär själv, utan att öppna upp människor. Vi ska inte vara rädda för det som varit hemskt, slår hon fast.
När det var som värst kunde hon inte måla, så då skrev hon istället.
– Jag skriver rörigt, som det låter och stavningen är inte hundra, men det är terapi. Jag kommer nära mitt inre och lever i min värld.
Öppet hus på söndag
Alldeles nyligen blev det en akut vända till på sjukhuset, men nu är hon hemma igen:
– Jag är på bena!
Hon har direkt nya projekt på gång. På söndag eftermiddag, den 26 september, har hon öppet hus hemma i Södra Fjöle med konst, boksigneringar, dragspelsmusik med mera. En av gästerna är hockeystjärnan Ulf Sterner, som signerar sin bok:
– Idrotten, konsten, det mänskliga och naturen får inte delas upp så mycket. Jag tycker det hör ihop. Det är härligt att blanda, livet är ju konsten! säger hon.
”Min passion”
Visst är hon ledsen ibland i sjukdomskampen, men beskriver också hur livet liksom smalnat av och fokuserats på det goda:
– Den glädje jag har känt, tror jag aldrig jag har känt förut. Allt oväsentligt bara ramlar bort.
Konsten är kvar och mer än så:
– Bilden är min passion och min räddning. Det har den varit i hela mitt liv.
Källan till hennes konst är densamma i ljusa som i mörka stunder:
– Man ska måla inifrån. Hela personligheten, det är inte tekniken som är det stora budskapet. Lars Lerin är bra. Han tar ut konsten till folket. När nån säger att ”så målar man inte akvarell” säger Lars Lerin ”men finns det nån polis då?”. Det finns inga regler!
Så lever hon också.
– Inte ska du måla tomtar, inte ska du måla troll – jag har fått mycket pekpinnar, men jag ser ju idag att det är det jag lever på. Allt de har sagt att jag inte ska göra, är det jag lever på.
Raka rör och äkthet
Hon söker äkthet, beskriver sig som bohem och är van att bryta normen.
– Den är inte nådig när man bryter. Men har man brutit den en gång, tycker man det är jätteroligt sen! En del klarar att vara perfekta, men jag är inte född sån.