Många har varit kallade, men få har lyckats göra författaren Frank Herberts science fiction-epos Dune rättvisa på film. Huruvida Denis Villeneuve kommer att klara av det är ännu oklart, då den här filmen bara är första halvan.
Det är inte bara förväntningarna på regissören Denis Villeneuves version av Dune som varit höga, utan även själva väntan. Pandemin har gjort att premiären fått skjutas upp gång på gång, men nu är den äntligen här. Och den uppfyller förväntningarna med råge.
Själv har jag fascinerats av Dune ända sedan jag såg David Lynchs film från 1984. Den versionen anses allmänt vara ett stort misslyckande och Lynch själv brukar inte vilja prata om den. Även om jag också inser dess tillkortakommanden så kan jag inte låta bli att tycka om den.
Det brukar sägas att Herberts Dune är närapå ofilmbar. Berättelsen är så omfattande, detaljerad och mångbottnad att det är svårt att göra den rättvisa på vita duken. Ändå har flera försök gjorts. Innan Lynch misslyckades Alejandro Jodorowsky. För 20 år sedan gjorde SciFi Channel två underskattade miniserier av Dune och de två efterföljande böckerna, som var förlagorna mer trogna, men hämmades av begränsad budget och udda scenografi.
Villenevue har klokt nog insett att det måste ta tid att berätta historien och följaktligen är den här filmen bara första delen. Efter två och en halv timme slutar den bara. Problemet är att det är långt ifrån säkert att det blir en del två. Givet hur dyr den här var att filma och frågetecknen kring hur mycket den nu kan tjäna in när pandemin börjar klinga av kanske Warner Bros inte är beredda att betala för en avslutning.
Det vore synd, för på det stora hela så har Villeneuve lyckats fånga den magnifika med Dune. Dune är överdådig och mäktig på alla sätt, även om Hans Zimmers musik ibland blir väl bombastisk. Den är inte bara en visuell fröjd för ögat, det är också en episk saga.
Timothée Chalamet överraskade positivt i rollen som den unge Paul Atreides, sonen till en hertig som måste alliera sig med fremennerna, de ökenkrigare som bebor planeten Arrakis – Dune – och besegra inte bara det rivaliserande huset Harkonnen (vars fetlagde baron spelas av Stellan Skarsgård) utan själva kejsardömet. Hans mor spelas övertygande av svenska Rebecca Ferguson. Och endast på Arrakis finns den livgivande kryddan Melange som också hjälper Rymdgillet att navigera mellan stjärnorna. Parallellerna med oljan är inte en slump. Dunes världsbygge väver samman storpolitik, feodalism, religion, filosofi och ekologi.
Som med mycket av det som produceras för film och tv numera så har farhågorna varit att även Dune skulle drabbas av dagens identitets- och vänsterpolitiska korrekthet, det som också kallas att vara "woke", och modifieras i enlighet därmed. En del av marknadsföringen har lutat åt det hållet, men det var tydligen mest för att på förhand avleda eventuell kritik från kulturvänstern. Så när som på att de bytt kön och hudfärg på en av rollfigurerna kan jag tack och lov konstatera att Dune inte har blivit "woke".
Annars har det kommit kritik mot Herberts berättelse för att det är ännu en "vit frälsare" som kommit för att befria en ursprungsbefolkning. Men då har man läst Herbert slarvigt. På ytan framstår Paul Atreides som arketypen för en "hjältes resa", men i själva verket är det en snarare en varning över vad just frälsargestalter kan ställa till med. Fast det är ett narrativ som kanske är för komplicerat för dagens woke-vänster.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör