Solweig Nyström har varit kreativ hela livet och skapat textilkonst i många år. Ändå hann hon fylla 85, innan det nu – äntligen – är dags för hennes första utställning.
– Jag har inte hunnit förut, förklarar hon.
Solweig Nyström signerar sina verk med Solmari, men med i bilderna hon skapar med nål, broderigarn och textilfärger finns ofta också ett slags alter ego: Broderitösen, som är med om allehanda äventyr.
På utställningen i Svenshults bygdegård på Hammarö sitter ett stort antal och mycket fantasirika bilder. Det är svårt att tro henne när hon berättar att broderi var det värsta hon visste när hon var en ung flicka.
– Jag ville ju hitta på själv. Det var inte roligt med färdiguppritat, förklarar hon.
Vägen till broderiet
Som vuxen blev det istället vävning som blev hennes textila uttryck. Det kom att ändras när hennes make blev sjuk.
– När jag kom hem från jobbet var det ju inget roligt för honom som var ensam hela dagarna, om jag gick upp och satte mig och vävde. Jag tänkte att jag sätter mig i soffan och broderar när vi tittar på tv.
Först ritade hon upp jugendmönster till gardinkappor och dukar och andra praktiska saker. Sedan kom hon med i ett projekt i Hammarö kyrka, där hon skulle göra bildcollage tillsammans med konstnären Annika Eriksdotter och några unga flickor.
– Jag hade målat och så sa hon att jag skulle brodera konturerna. Då upptäckte jag vilket annat liv det blev. Det var starten, men sedan har jag ju utvecklat det efter hand, säger hon.
Sven-Ingvars och skogsbruk
Efter att maken gått bort och hon sålt huset blev det ännu mera broderi.
I bygdegården hänger naturbilder och stadsbilder, men också bilder inspirerade av Sven-Ingvars och debatten om skogsbruk(!). Hon skapar ständigt nytt:
– Det är så roligt att jag kan inte låta bli. Det kommer upp en idé i huvudet och då måste jag göra den.
Några av bilderna är broderade och målade på jutesäckar, som det förr kördes säd till kvarn i.
– Det är nostalgi att sitta och jobba med.
Hon tycker om både att hitta på motiven och att välja ut garner i de rätta färgerna och tjocklekarna. Självklart är det helt fritt skapande som gäller, precis som hon längtade efter som liten.
Hon hoppas att inga barn idag tvingas skapa efter färdiga mallar, utan att de får utveckla sin egen kreativitet.
– Det ska vara lustfyllt. Vi ställer krav och försöker styra dem att göra saker de inte vill. Det här är inte ett kunskapsämne, det är ett må bra-ämne.
Hon har tänkt ett tag på att göra en utställning och visa det hon skapar, men det blev en lång rad andra utställningar först. En gjorde hon till hembygdsgården på Hammarö om kistplåtar från början av 1800-talet. En annan var en 90-årskavalkad till hembygdsföreningen. Hon har också visat gamla textilier hon ärvt.
Nu är det äntligen dags att visa vad hon själv gör. Det ser hon fram emot med...
– Skräckblandad förtjusning! Och ju närmare vernissagen jag kommer, desto mer skräck blir det.
Ut ur garderoben
En hantverkare hon träffade döpte det hon gör till ”garderobskonst”, för att hon inte visat upp det för andra. Nu ska konsten ut ur garderobsmörkret en gång för alla!
Men varför dröjde det så länge?
– Jag har inte haft tid! Eftersom jag gjort andra utställningar och sen orkar man ju inte lika mycket som förr. Det är skillnad. Jag har alltid hunnit med det jag skulle göra för jag stannade uppe på nätterna och gjorde färdigt, men det orkar jag inte längre.