Stina Wirséns brokiga bildvärld växer ständigt. I hennes utställning på Värmlands museum utökas den ytterligare, när två tecknade figurer tagit fysisk gestalt.
Först ut att inta de klättervänliga konstverken var en grupp barn från förskolan Tallåsen på Våxnäs.
Förtjusta rop och snabba fötter. När dörrarna till utställningssalen öppnas tar hela barngruppen snabbt sikte på Famna och Vila.
Så heter de två skulpturerna, som Klara Wirsén Suchowiak formgett med utgångspunkt från figurer som Stina Wirsén tecknat.
De är dotter och mor och båda är på plats när förskolebarnen med liv och lust börjar uppleva skulpturerna med alla sinnen. Det klättras, klappas, trängs och hoppas och barnen är stormförtjusta.
Barnen i fokus
Barnens perspektiv genomsyrar också resten av utställningen, som har vernissage på lördag, den 18 september.
Stina Wirsén har skapat i många genrer, från modeillustrationer till offentliga konstverk, men det är barndelen av hennes konstnärskap som utställningen på Värmlands museum fokuserar på.
Brett och brokigt(!) blir det ändå. Här hittar man Rut och Knut, En liten skär och många små brokiga därtill.
– Utställningen täcker nästan 30 års produktion. De första bilderna här med Rut och Knut gjorde jag tillsammans med min mamma Carin Wirsén när Klara var nyfödd och det är 27 år sedan, säger Stina Wirsén. Som bilderboksutställning är den här den absolut hittills största.
Starka känslor
Hon har skapat böcker både för riktigt små barn och större. Hon har gjort mycket själv men också samarbetat med andra.
Känslomässigt är det också stor bredd. På utställningen finns både det kramgoa och varma och sådant som ger kalla kårar.
I ett rum i rummet visas bilder från hennes samarbete med Förintelseöverlevaren Hédi Fried. Där kan man till och med se Hitler på ett par av målningarna.
– Jag dras mot det lite tyngre och mot det oerhört tramsiga. Jag har gjort mycket pekböcker som nästan går åt slapstick och sedan de här tyngre och djupare, säger hon.
Stark övertygelse
Att den bredden finns i barnens värld är viktigt, markerar hon:
– Min övertygelse är att barn behöver all typ av litteratur, all typ av kultur, precis som vi vuxna. Ibland vill man bara se bara se en dålig TV-serie eller en film som man sett tusen gånger förut, och ibland vill man ha något tyngre. Så är det för barn också. Det ska finnas litteratur som speglar olika barn och olika skeden i livet.
Senaste boken heter Var är Sigges hemma och handlar om en pojke vars mamma inte klarar av att ta hand om honom. Den har hon skapat tillsammans med Rädda barnen.
– Det finns inget ämne som man inte ska beröra. Sedan får det vara upp till pedagogerna eller föräldrarna att tänka den här boken är det läge för nu eller inte. Jag tycker inte man ska väja för de svåra ämnena för att man har en ung publik.
Mer än gulligt
Barn behöver mer än det glättiga och gulliga:
– I all välvilja tror jag att många vuxna vill att barnens barndom ska vara så idyllisk som möjligt. Då tänker man att det antingen ska vara de böcker man själv läste eller så ska det vara väldigt lättsamt och allt är som på en bomullstuss. Då tycker jag man förminskar barnets möjligheter att få använda sig av kultur och litteratur så som vuxna gör.
Blir inte nostalgisk
Det är ett livsverk i bild och text som besökarna får se, men själv känner Stina Wirsén ingen nostalgi kring utställningen. Hennes riktning i livet är framåt:
– Jag har alltid älskat att arbeta och teckna och måla. Sedan jag var liten har jag gjort det. Jag har inte ett så speciellt känslosamt förhållande till mina verk. Jag är väldigt känslomässigt engagerad när jag gör dem, men sedan är jag mer ”nästa gång ska jag göra det här”, ”sen ska jag göra det här” och ”sen ska jag göra det här”. Nu ser jag de här skulpturerna och tänker synd att vi inte hann göra en tredje, säger hon.
Att tecknade figurer blir skulpturer är ett uttryck för viljan att utvecklas.
– Jag har gått och tänkt på i flera år att jag skulle vilja översätta dem till tredimensionell form, men jag har inte ägt den kompetensen.
Klara däremot har det och de har även samarbetat med Johan Ferner Ström, en konstnär med lång erfarenhet av offentlig konst, lekmiljöer och skulptur.
”Superspännande”
– Vi hoppas att det här är början på något nytt, för det här är superspännande. Det är ett fantastiskt sätt för mig också att få utvecklas och gå vidare. För mig känns det som en naturlig och väldigt spännande utveckling, att jobba mera med rumslighet och mera med det tredimensionella, säger Stina Wirsén.
Figurerna känns igen från hennes bildvärld, men inom familjen Wirsén dras även andra paralleller:
– För mig blev Famna ett porträtt av mamma och det här blev ett självporträtt. För mig är mamma fortfarande min stora trygghet och famn att krypa upp i. Och det här är jag när jag är gravid, säger Klara och pekar mot den vilande, gula figuren med buktande mage.
Att Vila är gravid känns löftesrikt. Det måste ju rimligen betyda att det blir fler skulpturer.
– Ja! Absolut! Det kommer! säger Klara. Drömmen är att göra en skulpturpark.