Han skulle skriva Lorensberg i en stipendieansökan men slant på tangenterna. Så uppstod furstendömet Lorenzburg, som under konstnärliga och lekfulla former styrs av exilvärmlänningen prins Freï.
På lördag är det dags för den årliga pilgrimsvandringen genom denna mikronation.
Bostadsområdet Lorensberg är viktigt för konstnären, som verkar under namnet Freï von Fräähsen zu Lorenzburg.
Det var på Lorensberg han växte upp och han minns området med värme.
– Det var lugnt och tryggt och nära till naturen. Jag kände mig otroligt trygg där. Närheten till naturen var väldigt viktig. Jag bodde bokstavligen med Lingonskogen runt knuten. Vi ungar hängde där och lekte hela tiden och skapade som egna nästan-nationer där, säger han.
Inte hemlös men rotlös
Idag bor han i Göteborg och han har ingen koppling till Lorensberg längre – bortsett från furstendömet då.
– Mina föräldrar sålde vårt barndomshem när jag var utomlands och plötsligt hade jag ingen fast punkt i Sverige när jag kom tillbaka. Jag var inte hemlös, men rotlös, säger han.
Slant och skapade ett rike
Ur den känslan föddes många tankar och han började bearbeta dem konstnärligt.
En sen kväll satt han och skrev en ansökan om ett stipendium, där han berättade om utforskningarna han ville göra med utgångspunkt från känslorna för Lorensberg.
Det var då han råkade skriva fel och på så vis uppstod impulsen till ett helt nytt konstprojekt. Han skapade furstendömet Lorenzburg, för att ta hand om frågor om barndom, lek och identitet.
– Sedan har det utvecklats och blivit ett stort lekprojekt.
Riket har dessutom vuxit geografiskt:
– Det uttrycktes viss avundsjuka bland Kroppkärrsbor, så vi inlemmade Kroppkärr också så vi blev ett storfurstendöme, antagligen världens minsta storfurstendöme!
Allvaret i leken
Det lekfulla är viktigt, men går hand i hand med allvaret.
– Som konstnär har man alltid en djupare tanke. Det här är ett lekfullt projekt som jag hoppas känns inbjudande för andra, men det finns också djupare tankar kring identitet, vad är en plats, vad är ett hem?
Eftersom han själv numera har sitt hem i Göteborg är han en prins i exil, men till helgen återvänder han till sitt furstendöme.
300 meter på 1,5 timme
På lördag eftermiddag, den 18 september, är det dags för ett viktigt evenemang i Lorenzburg: den årliga pilgrimsvandringen.
Allmänheten inbjuds och eftersom Lorenzburg är en mikronation får det bli en kort vandring, bara 300 meter, men den tar en och en halv timme.
– Det är en väldigt häftig upplevelse, man kommer in i ett helt annat tillstånd, säger han om den långsamma vandringen.
Men är det inte svårt att gå så sakta?
– Det är svårt. Jag tror att med alla skärmar och pling i mobilen har vi något slags grundstress. När man bestämmer sig för att gå långsamt, får man slåss mot den impulsen hela tiden, säger han.
Performance och dans
Vandringen sker i samarbete med koreografen och forskaren Ami Skånberg-Dahlstedt. Hon har till och med forskat om långsam gång inom japansk dans- och teatertradition.
Också Freï har en bakgrund som koreograf och performancekonstnär och är glad för att vandringen i år också görs i samverkan med föreningen Knut, som samlar professionella aktörer inom dans, nycirkus och performance inom Värmlands län.
Med sig på vandringen har han sitt valspråk: ”Våren återvänder alltid”.
– Efter den hemska vintern och efter en hemsk pandemi kommer alltid dan då det sticker upp en blomma och man får hopp och känner att nu går vid vidare. Nu går vi vidare är också temat för vandringen det här året, förklarar den självutnämnda prinsen.
Varför blev det prins och inte furste eller kung?
– Kung tyckte jag var lite väl självhävdande. Jag tänker också att jag strävar efter att vara en lekfull och snäll monark. En kung sitter på sin tron och bestämmer saker, jag vill vara ute på fältet. Som prins kan jag vara ute och lattja lite.
Och du vill förstås alltid tilltalas med prinstitel?
– Hela tiden! Självklart! säger sagoprinsen med ett varmt skratt, för så är det ju inte.
Många spelar med
Han märker dock att många gärna spelar med i leken. ”Nu kommer prinsen” får han höra när han kommer till ett sammanhang, medan hans man får heta prinsgemålen. Att folk spelar med tar han som ett slags lek-legitimering.
– Det gör mig väldigt glad.
Se konsten och det fina
Genom sin konstnärliga gärning visar Freï att samtidskonsten kan se ut på många olika sätt.
– Konsten är omkring oss hela tiden, men vi kanske inte alltid ser att det är konst, för att vi är så vana vid den. Jag vill uppmuntra folk att skärpa sinnena lite, säger han och kallar skolornas bildlektioner ”gym för sinnena”.
Med Lorenzburgsprojektet hoppas han även på en annan effekt:
– Jag vill att de som bor där verkligen ska se vad fint det är! Det kan se alldagligt ut, men det är också något som är väldigt fint i allt man får tillgång till där.
Drömmen om Lorensberg lever
Prins Freï har just börjat på sitt andra mastersprogram på Valand, i fri konst, så han ser ut att bli kvar i exil ett bra tag till. Kärleken till Värmland finns dock kvar, stark och tydlig.
– Kompassen pekar alltid mot Värmland. Om jag vinner på Lotto, då kommer jag att köpa ett hus på Lorensberg.