Sven, 80, romandebuterar: ”Häftigt, det funkade ju”

Sven Smedberg är 80 år och romandebutant. ”November” är hans allra första roman efter ett helt liv av skrivande i andra genrer.

– Att sitta och hitta på en story, det har aldrig varit min grej, säger han.

Tills nu då!

Debutantstämpeln till trots är Arvikabon Sven Smedberg en rutinerad författare, men det är framför allt som poet han gjort sig ett namn.

Första diktsamlingen kom redan 1966 och följdes av ytterligare sju. Han har också skrivit dramatik och många krönikor samt verkat som översättare och regissör.

Och så nu då plötsligt: en roman.

Hur är det att vara 80 och debutant?

– Det är bara roligt! Något annat är det just inte, säger han, men erkänner raskt att romanen som nu kommer ut på Heidruns förlag faktiskt inte är den första han skrivit, men väl den första som ges ut.

Det är han glad för:

– Jag skrev en roman 1968. Den hette Piglördag och den kom aldrig ut, för den var inte tillräckligt bra. Det tycker jag nog själv att den inte var. Det tyckte jag inte då heller, men det var roligt att pröva.

”Jag är ingen epiker”

Den gången skrev han uppmanad av en förläggare som just skrivit kontrakt på hans första diktsamling.

– Det vart ju aldrig nåt vidare bra. Sedan har jag under alla år tyckt att jag är poet och inte epiker. Däremot har jag skrivit en hel del prosa, till exempel en bok om Klässbols linneväveri och en bok om konstnärssläkten Zetterqvist och framför allt en bok om historierna och historien på Peloponnesos i Grekland. Fiktionsprosa, att sitta och hitta på en story, det har aldrig varit min grej. Jag är inte epiker och har ingen historia att berätta har jag alltid tyckt.

Skrev för barn och barnbarn

Ändå blev det en roman till slut. Vägen dit gick via ett högst privat skrivprojekt. När pandemin bröt ut kom han på idén att skriva sina memoarer, med barn och barnbarn som enda läsekrets.

– De är tryckta i tio exemplar och utdelade, säger han.

250 A4-sidor blev det och mersmak väcktes.

– Då hade jag ordentligt satt igång en prosamaskin som gick utav bara fanken. Då rann det plötsligt en dag upp en mening, eller två eller tre, och strax därpå ytterligare några meningar. Jag tänkte att det här var ju spännande, det har jag inte varit med om förut.

Han säger att han låste in sin ”inre redaktör”, självkritiken, ett tag för att våga pröva:

– Jag lydde ett antal infall och de fortsatte att komma. Det var en väldigt spännande tid, att skriva en bok som jag inte visste hur den skulle te sig.

Börjar som en deckare

Resultatet blev en roman som till en början liknar en kriminalhistoria. En man hittas svårt skadad, skjuten, vid ett torp i skärgården. Den är också en berättelse om tre generationer män, om relationer som haltar, om kvinnor som far illa.

– En krimhistoria är ju att man handskas med en gåta, som någon klurig deckare löser förhoppningsvis, men så är det ju inte riktigt i min bok.

Att skriva en deckare var heller inte hans avsikt.

– Jag vet inte så mycket om deckargenren. Jag har nog bara läst en eller två i hela mitt liv. Däremot är jag intresserad av kriminalistiska romaner, säger han.

Många gåtor

Nog för att där finns gåtor, på många plan, i hans bok. Läsaren får inte veta exakt var berättelsen utspelar sig, inte exakt vilka bevekelsegrunder huvudpersonerna har för sina val och inte heller lyckas bokens dynamiska deckarduo röja fram ett exakt svar på mordgåtan. Medan deckarförfattare arbetar med ”vem gjorde det” som huvudfråga, arbetar Sven Smedberg med poesi, aningar och möjligheter.

– Det ska vara en gåtfullhet, slår han fast. Jag vill inte berätta allt utan låta saker och ting vara oberättade. Möjligen släpper jag in läsaren att bli medskapande; det vore i så fall bra.

Allt behöver inte ens vara sannolikt, med författarens rätt:

– Hur pass vanligt är det att någon blir kremerad på en flotte på Riddarfjärden? säger han retoriskt och avslöjar därmed en av många referenser i romanen till Tristan och Isolde, den från början keltiska saga som Wagner gjorde opera av.

Tar med sig lärarrollen

– Den som är observant och tycker att sånt är kul, kan se att min text är ganska full av allusioner på den historien, men man behöver banne mig inte kunna den för att kunna läsa romanen, absolut inte, lovar han.

Om läsaren ändå inspireras att såväl läsa Stagnelius som lyssna på Wagner blir han inte ledsen. Han konstaterar själv att han tar med sig sin mångåriga lärarroll in i författarrollen.

– Alldeles för mycket antar jag. Jag vill alltid undervisa i alla sammanhang. Det går aldrig ur. Jag vet inte om det är en bra grej, men detta är jag, säger han och ger – med glimten i ögat – en kort föreläsning om det berömda Tristan-ackordet i nyss nämnda opera.

– Den komplexa klangen är en perfekt illustration till den knutenhet som finns i förhållandet mellan Tristan och Isolde. Han berättar med fem toner om den olösliga konflikten.

Skulle November bli film, är soundtracket redan klart!

Lämnar poesin?

Först har den 80-årige romandebutanten dock tankar på en ny roman, med arbetsnamnet Fundamenta.

Så nästa verk blir en roman till; eller kommer du tillbaka till poesin igen?

– Jag tror inte att jag gör det. Jag har funnit att det är så lustfyllt att skriva prosa, så jag tror att jag håller fast vid det. Jag blev överraskad över att jag kunde åstadkomma saker som en miljöbeskrivning eller hur folk reagerar på varandra i en viss situation. Det här har jag aldrig gjort förut, helt nytt! Det var häftigt – det funkade ju!