Barvå: Förloraren vann det norska valet

Signerat
PUBLICERAD:
Den norska valutgången blev lite grann som i Sverige, ett socialdemokratiskt parti som gör historiskt uselt ifrån sig kan ändå luta sig mot två väsensskilda partier – ett centerparti och ett vänsterparti – och få regera.

Resultatet i det norska stortingsvalet, som hölls i måndags, var i princip givet på förhand. I stort sett alla väntade sig ett regeringsskifte och att Høyres Erna Solberg skulle få lämna över statsministerposten till Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre. Inte ens de företrädare för Høyre som ett grupp tillresta moderata och konservativa ledarskribenter, inklusive undertecknad, träffade trodde på att den annars populära Solberg skulle lyckas med konststycket att få en tredje mandatperiod.

Tillträder – Jonas Gahr Støre (Ap)
Foto: Javad Parsa/NTB

Egentligen var det ganska orättvist. Solbergs regeringskoalitioner har klarat av arbetet rätt bra under de gångna åtta åren, även om reformtakten klingat av en del på grund av politiskt motstånd. Men det bevisar också den gamla politiska sanningen att väljarna sällan belönar en för vad man gjort, utan istället blickar framåt.

En sak som drabbade Høyre var att valrörelsen under sommaren kom att domineras av två frågor – klimatet och om sociala skillnader – som gynnade vänstern. Att ökade klyftor i världens rikaste och mest jämlika land blev en så stor fråga är rätt märkligt. Skillnaderna beror på att det blivit något fler miljardärer samtidigt som en ökad invandring sedan migrationskrisen 2015 står för ökningen åt andra hållet. De egalitärt sinnade norrmännen har det själva bra men är av historiska skäl mottagliga för bilden av social ojämlikhet. Helt frånvarande i debatten jämfört med i Sverige var frågor om kriminalitet och migration, liksom hur coronapandemin slagit mot landet. Inte heller de för oss viktiga gränsfrågorna fick något utrymme.

Avgår – Erna Solberg (H)
Foto: Heiko Junge/NTB

Høyres valresultat på 20,4 procent är heller inte dåligt i ett historiskt perspektiv, även om det är lägre än valet 2017. Arbeiderpartiet fick däremot ett dåligt valresultat på 26,3 procent, också det lägre än föregående val som då var ett av partiets allra sämsta. Men med hjälp av Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet (Sp), som båda gick bra, så når de rödgröna tillsammans en majoritet på 89 mandat av stortingets 169 ledamöter. Men det kommer inte att bli enkelt för Gahr Støre att sy ihop sin så kallade "drömregering".

Det har talats om en vänstervåg, men det är en sanning med modifikation. Ap gjorde som sagt dåligt ifrån sig, och Miljøpartiet de Grønne (MdG) kom under fyraprocentsspärren för att få utjämningsmandat. Senterpartiet är heller inget direkt vänsterparti utan mer ett mer renodlat intresseparti för landsbygden, eller "distrikten" som det kallas i Norge. Fremskrittspartiet backade visserligen, men även de fick ett hyggligt resultat historiskt sett.

Å andra sidan växte SV liksom partiet Rødt, som är en bisarr samling vänsterextremister, en kombination av radikala nykommunister och gamla maoister och trotskister. Att Rødt trots det fick hela 4,7 procent får en onekligen att tänka på Björn Rosengrens gamla ord om Norge som den sista sovjetstaten.

Förklaringarna varierar men en är att den mer civiliserade vänstern inte förmått att hålla rågången vänsterut. SV är förvisso systerparti till svenska Vänsterpartiet men har inget kommunistiskt bagage utan bildades en gång som en utbrytargrupp ur Arbeiderpartiets vänsterflygel, med Nato- och EU-motstånd som profilfråga.

Hade Gahr Støre inte fått majoritet med SV och Sp hade läget både blivit svårare och enklare. Svårare för att han kanske hade fått luta sig också mot Rødt och MdG. Enklare eftersom han då förmodligen hade bildat en enpartiregering och försökt klara sig med hoppande majoriteter i stortinget, och då sluppit ta hänsyn till mer eller mindre ohemula vänsterkrav.

Det stora problemet för den nye statsministern blir nu vilken politik som han kan sy ihop med SV och Sp, som båda är väldigt olika. Sp har i alla fall tidigare sagt att de inte kan tänka sig att regera med SV (något som känns igen i Sverige med hur C ser på V). Men på sistone har det tonats ned och när makten nu hägrar så har det blivit annat ljud i skällan.

Icke desto mindre är SV mot Nato och EES-avtalet med EU, och Sp vill omförhandla EES-avtalet. Ap däremot är som alltid för både Nato och EES. Det är heller inte realistiskt att något av detta sker, men kan ändå bli en stötesten för Gahr Støre. I ett bredare perspektiv så kommer Gahr Støre att få leda en regering utan en enad framtidsbild eller ens en gemensam färdriktning.

Det mest spännande på valkvällen var annars vilka partier som skulle klara fyraprocentsspärren. Fyra av dem var i farozonen och det slutade med att MdG och Kristelig Folkeparti hamnade under medan liberala Venstre och Rødt kom över. Det norska valsystemet är lite annorlunda så alla fick mandat ändå, men klarar man spärren får man vara med och dela på 19 utjämningsmandat, vilket gör stor skillnad.

Det norska systemet är också mer disciplinerande än det svenska. Nyval existerar inte, så detta storting får man dras med i fyra år. Det går heller inte att rösta gult (avstår) utan bara ja och nej, vilket tvingar alla att bekänna färg. En ledamot får heller inte avgå med mindre än att vederbörande får ett internationellt uppdrag. Även i ett splittrat parlament skapar det större stabilitet, och stortinget har mer makt, bland annat över budgetprocessen, än Sveriges riksdag. Det kommer att underlätta för Jonas Gahr Støre.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.