Parkinsons lag är uppkallad efter den brittiske historikern C Northcote Parkinson. Den beskriver hur administrationen hos myndigheter och företag tenderar att växa sig större och större. Nya arbetsuppgifter skapas för att fylla byråkraternas arbetsdag, och sedan ännu fler så att ytterligare personer måste anställas. Parkinson konstaterade även att utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna.
Ett kommersiellt företag kommer naturligtvis att straffas om för mycket pengar läggs på verksamheter som inte bidrar till att förädla värdet på den vara eller tjänst man säljer. Men för den offentliga sektorn finns inte någon sådan naturlig reglering. Så länge politikerna fortsätter att skjuta till medel kan man expandera den befintliga verksamheten.
I en essä i nättidningen Smedjan (7/9) skriver Adam Danieli att ”borgerligheten måste börja syna bluffen om den svältande offentliga sektorn”. Han konstaterar att vi aldrig har lagt så mycket pengar på den offentliga sektorn som i dag. Var tredje svensk som arbetar gör det inom offentlig sektor, vilket är dubbelt så högt som OECD-snittet, och utgifterna för vår offentliga sektor är högst i EU. Trots detta hörs från socialdemokratiskt håll gång på gång att den offentliga sektorn behöver mer pengar. Hur ska det gå till? Jo, naturligtvis genom att höja skatten!
Men att det finns ett stort inflöde av pengar till den offentliga sektorn betyder såklart inte att den fungerar bra. Dels handlar det om hur väl pengarna används – Danieli lyfter fram Konjunkturinstitutets genomgång som visar att produktiviteten i offentlig sektor har minskat. Dels handlar det om att allt fler personer och verksamheter gör anspråk på att få ta del av skattekronorna. Det finns alltid nya kommunikatörer, genusvetare och hållbarhetsstrateger som står redo att erbjuda sina tjänster – det verkar exempelvis inte finnas någon gräns för hur många arbetstimmar som kan läggas på den så kallade värdegrunden.
Och så finns det alltid politiker som vill bli omvalda. De kan peka på att det finns brister i den offentliga sektorn och på så sätt motivera skattehöjningar. Men istället för att prioritera den kärnverksamhet som går på knäna, uppfinner man nya användningsområden för skattepengarna i syfte att glädja så många väljare som möjligt. När utgifterna blir högre blir alltså posterna fler. Danieli sammanfattar det med att ”resultatet är en offentlig sektor som smetas ut på bredden, utan att sköta kärnuppdraget särskilt väl.”
Precis som det från höger ofta argumenteras för att vi behöver en smalare och vassare Public Service, borde borgerliga politiker kräva samma sak för den offentliga sektorn. Det finns verksamheter som behöver mer pengar. Men det kräver inte skattehöjningar, utan bara att vi börjar ifrågasätta hur våra skattepengar egentligen används.