Enda förklaringen jag hittar är att statsministern vill ha ryggen fri och är rädd för att kopplas ihop med plötsliga politiska kriser. Sådana kommer ju då och då, skriver Kjell Göthe.
Den desperata och kaotiska flykten ut ur Afghanistan, efter talibanernas snabba segertåg i landet, blottlägger återigen socialdemokratiska regeringars svagaste punkt: det finns ingen tillräcklig krisberedskap i statsrådsberedningen, varken för oförutsedda händelser i landet eller utomlands med bäring på oss.
Det tog flera dagar för Stefan Löfven (S) att komma med en kommentar utåt och då på Facebook. Där uttryckte han oro över utvecklingen. Krisberedskap handlar inte enbart om att snabbt ta tag i oförutsedda händelser, eller plötsliga naturkatastrofer. Nej, dess viktigaste funktion är att kontinuerligt analysera hotbilden och förbereda olika scenarier för hur man skall agera och förstås hålla statsministern underrättad. Det är ju han som ytterst styr landet exekutivt.
”Vi såg det inte komma” är en cynisk, tyvärr numera klassisk, kommentar från statsminister Stefan Löfven i en SVT-intervju. Det gällde då organiserad brottslighet och gängkriminalitet. Den avslöjade i all sin nakenhet att S-MP-regeringen är reaktiv och inte proaktiv.
På varje större företag görs analyser för att vara förberedd om det värsta skulle inträffa. Bara detta att ledning och medarbetare tänkt till gör att det finns en plan – även om det sällan blir precis som väntat. Bristen på riskanalys har visat sig i flera olika sammanhang, det är som om statsministern och ministrarna inte förstår allvaret. Se dig om i Sverige, i Europa och i stora världen, det gungar betänkligt både här och där.
Vi minns alla tsunamin och hur dåvarande regeringen Göran Persson (S) agerade alldeles för sent. Som en följd av detta skapade Alliansregeringen, när den trädde till, en enhet för krisberedskap placerad just i statsrådsberedningen där ju statsministern finns. Men efter valet 2014 minskade Löfven enheten och flyttade den till justitiedepartementet.
Där heter chefen Morgan Johansson (S), justitieministern som sannerligen inte är känd för att agera snabbt, eller vara meddelsam. Han lägger istället det mesta i sin stora hög av utredningar. Om han så behagar ta till orda i något ärende så är han närmast irriterad över vad han anser är dumma frågor från journalister och andra.
Krisenheten har blivit en skugga av vad den en gång var. Varför tog Löfven ett sådant beslut? Ja, enda förklaringen jag hittar är att statsministern vill ha ryggen fri och är rädd för att kopplas ihop med plötsliga politiska kriser. Sådana kommer ju då och då. Så ytterst handlar det om synen på ledarskapet och där har förvisso många politiker mycket att lära.
Jag har ägnat en stor del av tiden denna sommar åt att läsa tidskrifter som ges ut av de många föreningar vi har inom frivilligförsvaret. De håller hög kvalitet. Här finns till exempel Vårt Försvar, Reservofficeren, Försvarsutbildaren, Tidningen Hemvärnet med flera. Det finns också alerta myndighetstidningar som Tjugofyra 7 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap med säte i Karlstad. I tidningarnas spalter återspeglas det idoga arbete som nu görs för att stärka totalförsvaret på bredden eftersom hotbilden mot Sverige har mångdubblats.
En sak är säker, det psykologiska försvaret har halkat efter och måste få en kraftig förstärkning. Här behövs återigen en självständig myndighet som följer utvecklingen på många fronter, inte minst för att lära oss hantera de falska rykten vi dagligen lever med. Eller för att få fram motmedel till cyberhotet. Detta är lika viktigt som att förstärka krisberedskapen hos regeringen och återföra ett förstärkt kriscentrum till statsrådsberedningen.
Kjell Göthe
Politisk krönikör