Så nära men ändå så långt borta

Ledare
PUBLICERAD:
Sverige och Norge har alltmer olika politiska kulturer.
Foto: Lise Åserud/NTB
Norge går till val och i skrivande stund ser det ut att bli regeringsskifte. Høyres Erna Solberg tvingas sannolikt lämna statsministerposten efter två mandatperioder. I stället väntas en socialdemokratisk regering där Arbeiderpartiet får stöd av Senterpartiet.

Länge har Norge och Sverige varit väldigt lika länder i politiskt avseende. Men i det här valet märks det att våra två politiska kulturer har utvecklats i olika riktningar. Invandring har inte varit ett av de ämnen som norska väljare prioriterar högst. Inte heller frågan om kriminalitet. Istället har det varit arbetslöshet och sjukvård som diskuterats mycket. Konflikten mellan stad och land har också varit viktigare i norsk politik än i svensk.

Varför inte invandring och segregation skapar samma konflikt i Norge som här är en intressant frågeställning. Norge är ett av de länder i Europa som efter Sverige har flest invånare som är födda utanför Europa. Sverige har runt 20 procent utrikesfödda men Norge har nära 15 procent. Däremot har Norge inte den utveckling med skjutvapenvåld, gäng- och klankonflikter som syns i Sverige. Det finns problem med segregation men på en mycket lägre nivå. I den norska debatten har det svenska tillståndet använts som beskrivning för något negativt som man vill undvika.

I Norge råder också något av en konsensus hos de stora partierna att vara öppna men ha en begränsad invandring. Det är framför allt det som gjort att Fremskrittspartiet, som i Norge har haft ungefär samma roll som Sverigedemokraterna i Sverige, har halverats i opinionen. Detta borde skrämma svenska SD. För vilken anledning finns det att rösta på SD den dagen det finns en majoritet i riksdagen för en restriktiv migrationspolitik?

Faktiskt verkar det vara norska Senterpartiet som tagit många av Fremskrittspartiets väljare. Motsvarande scenario i Sverige känns mycket långt borta. Men då ska man veta att norska Senterpartiet är ungefär som svenska Centerpartiet var historiskt. Ett agrarkonservativt parti som gillar äganderätt om det gäller den egna täppan, men som räds konkurrensen i en marknadsekonomi och som gärna kohandlar åt vänster för att säkra subventioner. Dessutom står man i alla lägen upp för landsbygden. Det har just nu lett till dåliga relationer med Solbergs Høyre efter kommunreformer som Senterpartiet tolkar som centralisering.

Även det norska Arbeiderpartiet har gått i en annan riktning än svenska Socialdemokraterna. AP har inte gått lika långt åt höger i ekonomiska frågor som svenska S. Men samtidigt har man inte gått lika långt i vad som kan kallas identitets- eller kulturpolitiska frågor. Norge har alltså kvar ett mer traditionellt socialdemokratiskt parti.

Man ska inte vara avundsjuk. Men nog låter det norska tillståndet lite lockande? Inga ständiga skjutningar, politik som kretsar kring klassiska vänster-högerfrågor, samt partier som fortfarande är vad de heter.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.