Benny ringde hem till mej och var mycket ledsen...

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Krönikör Anrell gästade TV4:s morgonstudio och pratade om återuppståndna Abba.
Foto: TV4
Det var veckan när musiken dog. Och återuppstod.

Charlie Watts dog och därmed stannade Rolling Stones puls.

Mikis Theodorakis dog och 1900-talets kanske allra viktigaste musikskapare fanns inte mer. Zorba dansade inte längre.

Men. Väldigt mycket men.

Allt dog inte.

Abba återuppstod. Abba återuppstod från de döda efter 39 år.

Jag rapporterade här i NWT om en fest jag var inbjuden till 2016 när Björn och Benny firade 100 års vänskap och det var en alldeles fantastisk fest. Jag satt vid Pernilla Wahlgrens bord. Hon sjöng. Helen Sjöholm sjöng. Alla sjöng, utom möjligen jag.

– Vad trevligt att ni bjudit in en gammal gnällspik som mej, sa jag när jag kom dit och hälsade på Benny och Björn.

– Ja, vi vet, sa Benny. Men du har skrivit några saker om några vänner till oss genom åren som gjorde dom väldig glada och då blir vi också glada.

– Jaha. Tackar tackar, svarade jag.

Frida sjöng den kvällen.

Agnetha sjöng också.

Frida sjöng så fint att jag skrev här att alla skickliga moderna superproducenter som Avicii och andra borde stå i kö för att få göra en skiva med hennes röst.

Nu vet vi att det faktiskt blev så.

De skickligaste av de skickliga tog faktiskt tag i Frida och hennes röst; Björn och Benny gick in i studio och av bara farten fick de igång Agnetha också och förra veckan släpptes första singeln.

Jag var instämd till TV4:s morgonstudio i arla gryning för att prata om låtarna och jag var lika upphetsad som Steffo och Maria som pladdrade ikapp med mej för att hylla låtarna.

– Hur bra är det? stönade de.

– Det är… tio poäng! Minst, svarade jag.

För det är det ju. Steffo pratade om att det var med Abba som med BB King och Jan Johansson – man hör direkt att det är de. Det var nog första gången någon jämförde Abba med BB King, men okej för mej.

Nya singeln är magisk.

Fridas låt är så vacker att tårarna rinner varje lyssning. ”Jag tror på mej, jag tror på dej, jag tror på oss – men har jag det fortfarande i mej...?”.

Och så visar de att det har de. Verkligen.

Min vän Anders säger att han gråter för att han inser att han saknat Fridas svengelska så vansinnigt mycket. Jag har aldrig tänkt på det förut, men han har ju rätt. Den var ett adelsmärke. Folk i hela världen älskade hennes folkskoleengelska; inte för exakt, inte för perfekt.

Frida är 75 nu – lika gammal som min bror. Han läste ingen engelska i skolan. Han fick lära sig senare. Det blev lite knaggligt. Lite fint. Lite rörande. Lite Frida. I Torshälla där Frida växte upp premierades knappast den perfekta diktionen.

Mitt första möte med Abba var en intervjuserie jag gjorde 1983. Stora långa intervjuer med alla fyra.

Jag minns att tjejerna helst ville prata om att de var så ledsna för tidningsskriverier om att de två var osams.

– Inget kan vara mer fel, sa båda när jag satt enskilt med dem. Särskilt Frida.

Hon var nöjd med intervjun. Jag också. När hon några år senare gjorde solodebut, producerad av Phil Collins, bad hon uttryckligen om att få bli intervjuad av mej. Det har ingen annan gjort. Varken förr eller senare. Snarare tvärtom.

Till Björn envisades jag med att tjata om att jag tyckte de producerat Ted Gärdestads nya skiva felaktigt.

– Den låter ju Abba, sa jag beskäftigt.

– Jaha, sa han lojt.

Jag rodnar fortfarande lite över det.

Benny pratade jag med länge och han var artig och jag åkte till hans hem på Karlaplan och han fick läsa artikeln och godkände den.

När den sen publicerades ringde telefonen hemma tidigt. Det var Benny. Han var mycket ledsen.

– Det står i rubriken att jag säger att ”jag komponerar musiken och sen slänger Björn ihop texten”. Som om det bara var nåt man rafsar ihop i förbifarten. Det låter ju som jag nedvärderar Björns arbete. Det gör jag verkligen inte. Tvärtom. Dessutom står det ju inte så i artikeln.

Nej, det gjorde det ju inte. Det var en övertänd chef – från Munkfors – som skapat fritt.

Så kan det gå.

Benny bad inte om fler intervjuer med mej. Inte Björn heller.

Nu är nya singeln ute och jag fick chansen att hylla Björns texter live i TV4. Det gjorde jag. Björn ä r verkligen en av vår tids stora poeter. Faktiskt. I dokumentären om Abba som sändes på SVT i somras kunde man se skildringarna av hur Agnetha sjöng hans ord om deras skilsmässa i några sånger. Oerhört starkt. Oerhörda texter. Stor poesi.

På väg ut från TV4 stöter jag ihop med Göran Greider som ska in för att vara med i någon panel i morgonsoffan.

– Hur mår du, säger jag. Göran har leukemi.

– Så där. Har du pratat Abba? svarar han.

– Ja. Den nya är så bra, svarar jag.

– Ja, verkligen.

– Du borde skriva Den Stora Essän om Björn som poet, säger jag. Göran är ju också en firad poet.

– Det har jag redan gjort, svarar han.

– Bra, säger jag och går in i min taxi.

Veckans värmlänning

Arvikas Linnea Waljeståls version av Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå” under Janne Schaffers konsert i Arvika var ren magi.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.