Fartfylld komik och nyansrik svärta i Wermland operas dubbelpremiär

Först en tragisk clownberättelse, sedan en bisarrt rolig historia om en död man. Det är två udda enaktare som gör en gemensam helkväll på Wermland opera.

Båda är mångbottnade berättelser som bollar upp viktiga frågor om äkthet och frihet.

Wermland opera bryter den långa pandemipausen med två enaktsoperor med många bottnar: Pajazzo och Gianni Schicchi.

Det är måhända en udda duo. Pajazzo bjuder på inburad kärlek, svek och tragik. Gianni Schicchi blir i Värmlandsversionen en närmast farsartad komedi, med fart och förvecklingar.

Båda ställer dock i grunden samma frågor: Vilka är vi egentligen? Hur ser en människas drivkrafter ut? Vad är det för roller vi spelar och vem är egentligen ond och vem är god? Vad är äkta och vad styr våra val?

Många plan

Först ut är Pajazzo och här är det handlingar på flera plan. Häng med nu: Premiärpubliken som samlats på operan ser en publik samlas på scenen för att se en teaterföreställning. Förväntan ligger i luften – både i operasalongen och den fiktiva – när operaaktörerna som spelar skådespelare anländer för att ge en föreställning. När denna föreställning väl börjar har relationerna mellan aktörerna på scenen ändrats så mycket att gränsen mellan fiktion och verklighet bryts för de inblandade.

Låter det rörigt? Det är det inte, snarare inspirerar de olika lagren till att fundera över vår egen samtids många roller och krav.

Suddar ut tiden

Också den vardagliga kostymeringen bidrar till detta, genom att sudda ut tidsangivelserna. Pajazzo utspelar sig i originalversionen på italienska landsbygden på 1860-talet.

I Ole Wiggo Bangs version bär de manliga aktörerna chinos och den nätta unga frun Nedda trampar omkring i sneakers.

Ett intressantare slut

Det är inte det enda han skruvat på i den ödesdigra berättelsen om Pajazzo. Att dramat kommer att sluta illa anas tidigt, men utan att avslöja för mycket för kommande publik, kan sägas att Bangs version av slutet är intressantare än originalets. Överhuvudtaget ruckas här på sedvanliga operarutiner kring vem som är offer, vem som är hjälte. Commedia dell'arte-typerna blir mindre renodlade.

Det är känsloladdat och dramatiskt, men inte svart eller vitt.

Den bedragne Canio blir inte bara en ledsen pajas eller en uppblåst testosteronstinn make. Ole Aleksander Bang fyller honom med nyanser på resan från uppburen och självsäker kulturprofil till krossad man. Och visst sätter han operans mest kända inslag: Skratta Pajazzo. Mäktigt!

Anna-Maria Krawe klingar som den frihetslängtande hustrun Nedda. Allra bäst är hon när hon sjunger om fåglarna som ”strövar runt i atmosfären”, en tydlig symbol för Neddas egen längtan att vara fri och göra sina egna val. Vackerhet och vemod ryms i klangen.

Kemin med Victor Ternvall som hennes älskare Silvio är också tydlig och vacker, fast det blixtrar riktigt slående också mellan Krawes Nedda och Anton Ljungqvist som Tonio, han som också åtrår Nedda men får på båten och svär att hämnas.

Att ett nej är ett nej verkar vara en av livets eviga stötestenar... liksom kvinnans rätt att själv välja sitt liv.

Munter berättelse

”Komedin är slut" förkunnas i slutet av Pajazzo men efter paus är det just komedi som tar vid. Gianni Schicchi är en munter berättelse på temat ”arv tar fram det sämsta i människor”.

En rik man dör och visar sig ha testamenterat hela förmögenheten till ett kloster. Om släktingarna grät lite dekorativt vid dödsbädden, uppstår äkta tårar när det testamentet blir känt. Snart smids det planer på att fuska bort testamentet mot ett nytt och de näriga släktingarna tar den fräcke Gianni Schicchi till hjälp. Marcus Jupither gör en praktfull insats som spelevinken som lurar dem som vill luras.

Grundberättelsen kryddas med diverse upptåg och detaljer och i det myllrande persongalleriet kan även nämnas Anton Ljungqvist som med cool komik gör en avslappnad svåger och AnnLouice Lögdlunds härligt rufsiga Zita.

Det är många karaktärer inblandade och handlingen fartfylld, men det är bara att luta sig tillbaka och hänga med efter bästa förmåga. Grundlinjen är ändå tydlig.

Medan Pajazzo visar allvaret bakom komiken, lyfter Gianni Schicchi fram humorn som lurar också bakom livets mörkaste sida.