Romeo och Julia-dramatik i värmländskt gränsland

En ung kvinna och en ung man möts och blir förälskade – men inget happy end verkar ligga inom räckhåll.

När Eva-Mi Tapper ställer sig på scenen för att gestalta alla rollerna i föreställningen "Vi bad om nåd – en gränslös kärlekshistoria", då blir det en tragisk berättelse med stor kraft.

– Det är en Romeo och Julia-historia, säger hon.

Gnistan uppstår direkt när Liv och Willi möts, men de vet båda att deras kärlek har många gränser att bryta för att få leva.

För Liv är norska och Willi är tysk och platsen är det ockuperade Norge. Hon är den unga kvinnan som tvingas att arbeta på en militärförläggning fylld av soldater som hon hatar. Han är soldaten som inte vill vara soldat.

Som Romeo och Julia

Eva-Mi Tapper har själv skrivit pjäsen, inspirerad av verkliga händelser från krigsåren och framför allt av verkligt ett kärlekspar, som flydde över gränsen till Sverige för att rädda sin kärlek.

– Jag blev så gripen när jag läste om dem. Det är en Romeo och Julia-historia och jag kände att det här vill jag berätta, säger hon.

När ett stipendium från Karlstads kommun ramlade in, fick hon möjlighet att skriva pjäsen, som nu sätts upp av fria gruppen Teater Dos.

Gömde sig i Värmland

Liv och Willi flyr också till Sverige, men det är inget lätt liv som väntar. De första åren av kriget var Sverige inte öppet för deserterande fiendesoldater och därför lever de gömda i de värmländska skogarna, strax innanför gränsen mot Norge.

Alla ser inte med väna ögon på att en norsk kvinna ger sig i lag med en representant för fiendesidan, men de får också hjälp.

– Det handlar också om alla människorna som ställer upp och hjälper dem. De hade inte kunnat leva i gränslandet om det inte fanns människor som följde sitt hjärta, säger Carina Ekman, som är föreställningens regissör.

Starka kvinnor

För Eva-Mi Tapper är det många känslor som ska skildras och rollen som Liv är speciell på flera sätt. Inte minst sätts ljuset på individen i de stora, mörka sammanhangen.

– Jag vill visa på den lilla människans berättelse i det här stora. Det är lätt att tänka svartvitt hela tiden, men den lilla människans berättelse vill jag berätta. Det är det perspektivet i de här stora frågorna, där vi som personer har ett val att ta ställning till.

Liv ställs inför många svåra val, men satsar allt på kärleken och priset blir högt.

– Man vet ju hur det är med förälskelse och det var ganska unga människor. Jag känner att hon är så stark och det är viktigt att visa att kvinnor är så starka, det är min huvudberättelse i livet över huvud taget. Den här kvinnan upplever jag är väldigt stark och modig som gör det här.

Moral och mod

En röd tråd är också frågan om vad som egentligen är det rätta valet.

– Det handlar om moral, feghet och mod att våga välja, säger Eva-Mi.

Samtidigt kan man väl förstå att det väckte negativa reaktioner, när kärlek uppstod mellan norska tjejer och soldater från Tyskland, som ockuperat Norge?

– Jo, hon upplever ju det också och hon vill stå emot, säger Eva-Mi. Hon och familjen var jätteemot tyskarna, hennes bror och pappa går med i Hjemmefronten och på arbetet vill hon inte ens se på tyskarna hon möter.

Möter människan

En dag möter hon ändå Willi och gnistan som uppstår bryter igenom alla sköldar och tabun.

– Då möter hon människan, mer än att det är en tysk soldat. Han berättar vem han är och om sitt liv och visar hela tiden att han vill inte det här. Han har också blivit lurad av Hitler, många trodde att de skulle in för att skydda Norge mot de allierade.

Det är en berättelse i historisk tid, men den har också något att säga i nutiden, tycker Carina Ekman och Eva-Mi Tapper. Kärlek, mod, val och för allt del också krig och fiender är eviga ämnen.

– När man placerar något i en annan tid, är det oftast mycket lättare att ha samtal om det, säger Carina Ekman som hoppas på många goda samtal, inte minst när de spelar för ung publik.

Vi bad om nåd är en enkvinnasföreställning. Grundberättaren i pjäsen är Liv, men Eva-Mi Tapper gestaltar också de andra människorna i dramat.

– Muntligt berättande är lite av min nisch och det är att man går in och ut i olika roller. Det här har varit en stor utmaning för mig. Både för att jag skrivit det själv och för att det är en stark berättelse, säger hon.

Det är en dramatisk berättelse – får vi gråta, får vi skratta?

– Jag önskar det, för livet är både skratt och gråt för mig. Jag vill gestalta och berätta om livet med båda de svängningarna. Vi behöver mycket feelgood och skratt nuförtiden, men jag vill ändå berätta det här, för det kan beröra, säger Eva-Mi.

Hjärtat först, hjärnan sen

– Det viktigaste med teater är ändå att det berör en. Först ska det gå rakt in i hjärtat och sen får det gärna gå upp i huvudet, men inte andra vägen om, säger Carina Ekman.

– Och jag vill ge hopp ändå. Det kanske är en tung historia men jag hoppas att det kan kännas här och nu att vi har hopp ändå för människan, säger Eva-Mi Tapper.