Tillbaka i Värmland: ”Förstår att Färjestad är något speciellt – det är hemma”

Mattias Göransson är tillbaka i Värmland. Han är tillbaka i arenan där hockeydrömmen föddes och för första gången i karriären i Färjestadströjan.

– Med åldern tror jag man inser vad Färjestad är och att Värmland är hemma. När jag var yngre ville jag ut och testa på saker och gå lite mer på instinkt. Nu är man mer hemmakär, känner in och förstår att Färjestad är något speciellt – det är hemma, säger han.

Tio år, lite knappt, sedan flytten till Gävle, Brynäs och hockeygymnasiet är Mattias Göransson hemma i Värmland igen. Det har varit en lång resa som skruvat sig förbi såväl Massachusetts, Kansas och Dalarna – men nu har han anlänt.

Varför Färjestad, varför nu?

– Först och främst för att möjligheten dök upp. Jag pratade med Peter, det lät bra, det kändes bra och Färjestad är något speciellt för mig eftersom man är där man är ifrån. Jag gick på en del matcher när man var yngre och att få spela inför ett fullsatt Löfbergs har alltid varit en dröm.

Hur gick tankarna när Jakobsson hörde av sig, var det ett ja direkt?

– Lite fundering var det väl, men jag kände ganska snabbt att det var speciellt att Färjestad hörde av sig. När det blev konkret tog jag lite betänketid, men magkänslan sa rätt snabbt att det kändes bra.

Vi håller oss kvar vid det han upplevde som sju, åtta, nioåring. Ett fullsatt Löfbergs och det intrycket det gjorde på en grabb från Slottsbron.

– De har varit en storklubb och maktfaktor länge. När man var liten och kollade var det alltid mycket folk, det var Jönssonligan, det var en rolig hockey

– Lockoutsäsongen var nog den då jag började gå oftare, man fick ju en rivstart då kan man säga.

"Något speciellt – det är hemma”

Vi backar, eller spolar fram, bandet.

Det blev hockeygymnasiet i Brynäs, fanns intresse från Färjestad redan då?

– Jag kände några där uppe och fick en bra magkänsla när jag skulle välja. Sen var jag ganska sugen på att flytta iväg och bo själv. Det var egentligen helheten där som kändes bäst. Jag var med Färjestad på någon cup i u16, men helheten då gjorde att jag valde Brynäs.

Resan är lite lik den jämnårige lagkamraten Jacob de la Roses.

– Med åldern tror jag man inser vad Färjestad är och att Värmland är hemma. När jag var yngre ville jag ut och testa på saker och gå lite mer på instinkt. Nu är man mer hemmakär, känner in och förstår att Färjestad är något speciellt – det är hemma.

”Il Professore”

I Italien blir fotbollsspelare med läshuvud, det vill säga förmågan att läsa annat än Buster och Kalle Anka, kallade Il Professore, professorn. Ska vi följa den mediedramaturgin så får vi hänga på Göransson en doktorshatt.

Efter juniorspel i Brynäs utan att det blev något a-lagsspel gick flytten väster ut mot juniorligespel och universitetshockey i USA.

– Möjligheten dök upp, jag tog det lite för vad det var och hade inga större förväntningar. Jag gillar att testa nya saker och såg fram emot det. Man kom in i collegebiten ganska snabbt, det verkade skithäftigt. Det är en jättestor process, men vi drog igång den och började prata med en del skolor. Det blev vägen jag valde att gå.

Var målet en utbildning eller vad det främst hockeyn?

– Hockeyn, men när man mognar lite inser och förstår man att det är en jäkla möjlighet att fortsätta sin elitsatsning på. Man spelar inför ett SHL-intresse med fyra till 6 000 på läktarna, två gånger i veckan och får en kandidatexamen. Det är ganska få förunnat. Man insåg vilken möjlighet det var, det är en bra väg att gå för de som inte riktigt får chansen. Man behöver inte stressa, man har fyra år och för mig var det perfekt att ta den tiden och vara en liten late bloomer, säger hockeybacken med en bachelor i business administration.

Erfarenheterna från USA, med att samköra en universitetsutbildning och en elithockeysatsning kolliderade rejält under första säsongen i Leksand.

– Man är liksom van vid att ha ett ganska strikt schema med plugg, träning och allt vad det var, sen kommer man till det här. Jag hade svårt att inse att det faktiskt var mitt jobb, att det är träning på förmiddagen och sen klart vissa dagar. Det kändes som att man missade något.

Vad gör du på fritiden?

För första gången kommer svaret inte snabbt.

– Jag är ganska lugn, skulle jag säga. Jag har ingen sambo eller familj hemma, jag gillar att läsa böcker. Jag började läsa där borta för att varva ner. Det är rätt bra för att stänga av allt. Annars är det väl det vanliga, tv-spel, Netflix och hänga med polare.