Många borgerliga reagerade reflexmässigt negativt när utbildningsminister Anna Ekström (S) under måndagen gjorde ett utspel om att trösklarna till gymnasiet måste sänkas. Mindre kunskap i skolan är ju inte bra. Men skärskådar man resonemanget bakom är hon faktiskt inte helt fel ute.
I dag är det alldeles för många elever i grundskolan som inte blir behöriga att studera vidare på gymnasiet. Bara i våras gick 14 procent, eller 16 100 elever, ut nian med för många F i slutbetyget. För de flesta innebär det också i förlängningen ett utanförskap. Erfarenheten visar att de introduktionsprogram som finns ändå inte klarar av att leda vidare till gymnasiestudier.
Anna Ekström anser att det är för många som blir underkända och att utslagningen inte skall vara så stor. Hon har ännu inga bestämda förslag men regeringen ämnar utreda om inte behörighetskraven till gymnasieskolan skall sänkas. Även den skarpa gränsen för att få betyget godkänt, E, behöver få en översyn.
I förstone kan detta låta helt uppåt väggarna. Det är illa nog med kunskapsförmedlingen i den svenska skolan. Då är det väl inte läge att sänka kraven ytterligare så att elever med ännu sämre kunskaper kan komma in på gymnasiet? Istället måste vi ju se till att eleverna lär sig mer och att fler sedan kan klara av att få godkänt. Det går att förstå den reaktionen, men den bortser tyvärr från den bistra verkligheten.
Det finns, och kommer alltid att finnas, en grupp av elever som aldrig kommer att nå upp i den nu godkända lägstanivån. Men med dagens kunskapssyn så vill man inte se detta – alla inte bara skall ha möjlighet att nå dit upp, alla kan också göra det. Så är det tyvärr inte, och när då dessa elever, trots särskilda insatser i grundskolan och i introduktionsprogram efter, inte når dit så stämplas de i praktiken ut.
För några decennier sedan fanns inte betyget icke godkänt. De elever som klarade sig sämre kunde åtminstone få betyget 1 (då vi hade betygsskalan 1-5) och gå vidare med det. Visst var det många utbildningsvägar som då stängdes för vederbörande, men det fanns alltid något praktiskt att förkovra sig och arbeta med. Man blev inte utslagen.
Även om det är svårt att rakt av jämföra betygssystemen så verkar det onekligen som gränsen för att få ett E är högre än det var att få en 1:a. Till TT säger Jörgen Thulin, som utrett betygssystemet, att man från början tänkte sig att i stort sett alla elever skulle klara av att få godkänt. Men så har det inte blivit, förmodligen för att man utgick från en felaktig kunskapssyn om att alla hade förmågan att lära sig upp till en viss nivå.
Det finns dock ett vidare problem här och det är den utbredda akademiseringen av utbildningar och en ökad mängd teoriämnen även på program som egentligen inte behöver dem. Det gör det ännu svårare för den här sortens elever. Samtidigt så ratas mer praktiska yrkesutbildningar som inte ger högskolebehörighet. Det i sin tur beror på både för höga grundkrav från arbetsgivare och på de allmänna förväntningar som samhället och debatten skapat – båda en konsekvens av den felaktiga kunskapssynen.
Så bara för att man eventuellt råder bot på problemet med vilka som får godkänt i grundskolan är det inte löst. Detta är ett problemkomplex som genomsyrar hela utbildningskedjan – och arbetsmarknaden i stort.