Fler politiker borde bli sopåkare

Ledare
PUBLICERAD:
Ann-Sofie Hermansson en förebild.
Foto: Ali Lorestani/TT
Riksdag eller regering behöver inte vara en exakt spegel av valmanskåren. Men det krävs att det finns en bredd av erfarenhet och kompetens, annars utarmas den demokratiska legitimiteten. Tyvärr blir svenska politiker allt mer likriktade i takt med att politiken professionaliseras.

När Gunnar Wennerberg år 1870 utnämndes till ecklesiastikminister hade han redan hunnit med att bli invald i både Svenska Akademien och Kungliga Musikaliska Akademien. Naturligtvis levde Wennerberg i en annan tid och svensk politik var något annat än vad den är i dag. Men man kan ändå beklaga det faktum att Wennerbergs levnadsbana känns så udda med dagens mått mätt.

I vår tid har ”politiker” alltmer kommit att bli ett yrke. Många av våra folkvalda bestämde sig för en framtid i politiken redan när de var tonåringar. Att utbilda sig eller skaffa sig arbetslivserfarenhet utanför politiken blir för dessa personer lätt ointressant när siktet är inställt på maktens korridorer. Under åren i ungdomsförbunden skapas viktiga kontakter. Och ju fler som bygger sina nätverk i ungdomsförbunden, desto svårare blir det att ta sig fram för den som börjar intressera sig för politik i vuxen ålder.

Det vi ser är helt enkelt en utveckling där den representativa demokratin blir allt mindre representativ. Skråmentaliteten tar över, även fast de som etablerat sig i politiken gärna intalar sig själva att de är där på meritokratiska grunder.

Demokratin skulle må bättre om det var mindre vattentäta skott mellan de politiska uppdragen och det övriga yrkeslivet. Att vara politiker borde i större utsträckning betraktas som en samhällelig värnplikt – något man gör under några år och där man drar nytta av erfarenheter man har med sig från exempelvis näringslivet, föreningslivet eller akademien.

Naturligtvis finns det även inom politiken ett värde av att ha trotjänare – personer som under lång tid samlat på sig kunskap. Men om trotjänarna blir för många uppstår en obalans. För att demokratin skall hållas vital, krävs det helt enkelt att fler politiker är beredda att kliva åt sidan efter någon eller några mandatperioder.

Många som i dag lämnar den politiska hetluften går till uppdrag som ändå får betraktas som tämligen närbesläktade, exempelvis som lobbyist eller ambassadör. Därför är det värt att lyfta fram de som gör mer oväntade vägval i livet.

Helt nyligen meddelades att Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström blir vice vd för det svenska kemiföretaget Sekab. Efter elva år i riksdagen lämnar han alltså politiken.

Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner avsade sig för några år sedan sitt uppdrag eftersom han bestämt sig för att i stället söka in till polishögskolan. Till Polistidningen (14/6-19) sade han: ”Jag ville inte vara en politisk broiler”.

Thomas Idergard gick från att vara påläggskalv inom Moderaterna, till att först jobba med kommunikation och sitta i SVT:s morgonsoffa, för att därefter bli katolsk präst.

Och socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson som för några år sedan var kommunstyrelsens ordförande i Göteborg – hon kör i dag sopbil.

Fler borde ha mod och förstånd att efter en tid med politik på heltid, ge plats åt andra. Politiker bör inte i första hand vara en karriärväg, utan ett uppdrag där man bidrar så mycket man kan under en begränsad tid.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.