"Jag är mycket mer känd därborta än i Sverige”

Genom åren har flertalet värmlänningar nått NHL men endast en har vunnit Stanley Cup.

Och inte bara en gång – utan två.

Här berättar Willy Lindström om den mäktiga resan, vilda firandet och hur han fick en livslång vän i Wayne Gretzky.

– Jag har varit lyckligt lottad, säger han.

När Willy Lindström lyfter luren berättar han med en vänlig och sansad röst att han sitter lite upptagen med datastrul.

– Återkom om en halvtimme är du snäll.

Sagt och gjort. 30 minuter senare har vi återigen kontakt.

– Det sket sig det där med datorn du. Jag får ta hjälp av någon som begriper sig på det där. Vad hade du på hjärtat då?

Jo, det är nämligen så att vi håller på med en sammanställning över alla värmlänningar som spelat i NHL.

– Jaha, vad kul! Det måste vara ganska många det?

Vi har fått fram att det handlar om ett 20-tal.

– Ja, jäklar du! Det var många.

Absolut! Men såvitt vi kan se är det bara en som vunnit Stanley Cup och det är du.

– Jaså? Nä, Håkan Loob har väl också vunnit... eller just jäklar ja, han är ju gotlänning.

Precis. Du är den ende från Värmland.

– Men vad roligt! Det har jag inte ens tänkt på själv faktiskt. Jag trodde det skulle vara fler än jag.

Willy Lindström, ”born and raised” i Grums, är nyss fyllda 70 och bor i Gävle sedan många år. När han i dag blickar tillbaka på sin karriär gör han det med enorm glädje och tacksamhet.

– Jag känner att jag fick ut precis allt och lite till, mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om faktiskt. Men jag hade flyt med att komma in i rätt lag i rätt tid och jag har fått äran spela med några av de allra bästa. På så sätt var jag lyckligt lottad i min karriär.

De allra största triumferna kom i just Nordamerika.

Via spel i såväl Winnipeg Jets som Edmonton Oilers och Pittsburgh Penguins blev det totalt tolv säsonger, sju finaler och fem mästartitlar.

Två av dem i form av Stanley Cup.

– Första Stanley Cup-segern (1983-1984) var riktigt stort, hela Edmonton gungade. När vi åkte i bilar genom stan stod det över 300 000 människor längs gatorna och bara hejade. Det var så trångt att vi nästan körde folk på tårna. Och från kontorsbyggnaderna hängde de ut genom fönstren – det var helt galet. De är hockeytokiga därborta, och det där var en upplevelse man aldrig glömmer.

Du blev igenkänd på stan med andra ord?

– Ja, ja, ja! Samma var det när jag spelade i Winnipeg, det kom alltid fram folk och hejade. Jag är mycket mer känd därborta än i Sverige, haha.

Båda Willy Lindströms Stanley Cup-segrar kom med Edmonton Oilers och i laget lirade bland andra Paul Coffey och Wayne Gretzky.

– Gretzky var helt outstanding. Vissa matcher kunde han gå av isen med sju, åtta poäng.

Under nämnda två säsonger skrapade Gretzky ihop närmare 500 poäng, slutspelet inkluderat – och mer skulle det bli. Spelåret därpå, 1985-1986, satte han nämligen NHL:s poängrekord, 215 pinnar, över en säsong (grundserien).

Helt oslagbart.

– Gretzky är naturligtvis den bäste jag spelat med men Mario Lemieux var nog den mest talangfulla. Det som skiljde dem åt var att Gretzky hade en sådan jäkla inställning. Han gav av sig själv i varenda match medan Mario kunde ta en ”night of” när han inte kände för att spela. Så var det aldrig med Wayne. Han kom ut och skulle ha sina poäng varje kväll.

Spelade du i samma kedja som Gretzky någon gång?

– Ja, jag spelade med honom och Jari Kurri de första tio matcherna efter att jag blivit trejdad dit. Och på de matcherna gjorde jag 12-13 poäng – så jag brukar säga det, ”hade jag fått fortsätta spela med en sådan som Wayne hade jag också legat på de poängen”, haha.

– Nej då, jag hamnade i en kedja med Mark Messier och Glenn Anderson efter det och det var inga dåliga killar det heller.

Under årens lopp blev Willy Lindström och Wayne Gretzky mycket goda vänner.

– Min fru och hans tjej kom väldigt bra överens så det föll sig ganska naturligt. Vi hängde mycket tillsammans och vi har bra kontakt än i dag faktiskt.

Stämmer det att Gretzky är gudfar till din son Liam också?

– Ja, det stämmer. Det var han som ville det och då fick det bli så.

Det var alltså han som bad om det?

– Ja, han kom fram till mig på en träning och frågade om han fick bli gudfar, och jag svarade att jag måste höra med frun först. Men det var aldrig några problem. Det var bara trevligt och kul att han ville bli det.

Totalt noterades Willy Lindström för 639 NHL-matcher, slutspelen inräknade, och adderar man även tiden i WHA (en konkurrerande liga till NHL på 1970-talet) blir det en bit över 1000 framträdanden.

Och det var i WHA, eller närmare bestämt i Winnipeg Jets, som hans framgångsrika äventyr fick sin början.

– Vi hade ett fantastiskt lag. När jag kom dit fanns redan svenskarna Anders Hedberg, Lars-Erik Sjöberg och ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) i truppen, och året innan värvade de storstjärnan Bobby Hull för att få lite drag och tryck i grejerna. Vi var i final varje år och jag minns att vi slog flera NHL-lag på försäsongen, däribland St.Louis och Boston.

Med Winnipeg fick Lindström vara med och fira tre mästerskapstitlar innan klubben köpte in sig i NHL.

Väl i den nya ligan blev det dock aldrig några triumfer.

Likväl var åren i provinsen Manitoba på många sätt banbrytande.

– Det var under min tid där som nordamerikanerna fick upp ögonen för oss européer. Winnipeg var en förebild ur den aspekten. Många lag tog efter och började värva från Europa när de såg hur bra och fartfylld hockey vi spelade.

Under tre säsonger bildade Lindström en helsvensk kedja tillsammans med Thomas Steen och Bengt Lundholm.

– Det var en riktigt rolig tid. Thomas var vår center och vi kallades för ”The swedish express”, för när vi kom så gick det undan.

Noterbart är att även nämnde Thomas Steen är från Grums. Likaså Dan Labraaten som också han gjorde ett par säsonger i Jets.

– Vi spelade aldrig tillsammans alla tre för Labraaten gick till Detroit innan Steen kom. Men visst är det ganska häftigt. Det är nog inte så vanligt att en sådan liten klubb som Grums haft tre så rutinerade herrar i NHL.

Hur är relationen till din moderklubb i dag?

– De bjöd in mig efter att jag vann Stanley Cup första gången och då fick jag bland annat ett fotografi över hur rinken såg ut när jag höll på. Men annars har det varit ganska dåligt faktiskt.

Willy Lindström berättar att han lagt otaliga timmar på nämnda rink.

– Det var som mitt andra hem. Jag bodde 50 meter därifrån och morsan stod i fönstret och skrek när det var matdags. Det var perfekt! Ishockey var det bästa jag visste.

Kärleken till sporten finns kvar, om än med visst förbehåll.

– Efter karriären jobbade jag som NHL-scout i 18 år och jag hjälpte även Brynäs lite grann men nu har jag sagt ifrån mig allt. Det får vara bra nu.

Tröttnade du?

– Nej, det kan jag inte säga. Jag tycker fortfarande om ishockey men man vill ju lägga ner lite mer tid på familj, barnbarn och sådana grejer istället. Man orkar inte flacka runt längre.

70-åringen beskriver sig nu som en glad pensionär.

– Jag har ett lantställe utanför Gävle där jag håller på mycket med skog och åkrar. Jag är lite av en bonde kan man säga – och jag stortrivs. Det är hur bra som helst! I går hjälpte jag en granne att fälla fyra stora tallar.

Inga skavanker efter en sådan lång och framgångsrik karriär?

– Nej, jag har varit ganska förskonad på så sätt. Jag fick en smäll på axeln en gång och då missade jag åtta matcher men längre än så har jag aldrig varit borta. Jag har alltid varit en liten ettertagg och klarat mig på det. Trots att jag inte var så stor så var jag stark och jag gav ofta tillbaka. Men sedan handlar det också mycket om hur man sköter sig själv med kropp och träning. Det är viktigt att man håller efter.

Är du ”hemma” i Värmland och hälsar på ibland?

– Absolut. Inte så ofta men min bror och mina systrar bor kvar så det blir någon tur emellanåt.

Var det aldrig aktuellt med spel i Färjestad under karriären?

– Jo, jo! Jag och Labraaten var där och pratade med Kjell Glennert men vi kom aldrig överens eftersom han vägrade ge oss betalt. ”Men snälla du, ni betalar ju alla andra som spelar här”, sa vi. Kjell svarade då att de spelarna kommer utifrån och att vi skulle inte få några pengar för att vi var värmlänningar. Sedan åkte vi därifrån och pratade aldrig mer.

Förutom nämna klubbar hann Willy Lindström representera Västra Frölunda och Brynäs innan skridskorna åkte upp på hyllan.

Utöver triumferna i Nordamerika var han med och bärgade två VM-brons, 1974 respektive 1975.

Bland personliga meriter bör även nämnas att han utsågs till isens bäste spelare i WHA:s All Star-match 1977.

Fotnot: Förutom Håkan Loob har Kjell Dahlin, även han ett känt namn i FBK, vunnit Stanley Cup.