Men varför skulle den som bor i ett socioekonomiskt utsatt, farligt miljonprogramsområde och gör en klassresa stanna kvar, skriver Blanche Sande.
På Södermalm i Stockholm kostar en lägenhet nästan 100 000 kronor per kvadratmeter, enligt Svensk mäklarstatistik. I dag är stadsdelen känd i hela landet som den välbeställda medie- och kulturelitens hemmaplan, men fram till slutet av 1900-talet var Södermalm ett (med dåtidens mått mätt) farligt område, bebott av fattig arbetarklass.
Liknande gentrifieringsprocesser har skett över hela landet. Man kan nästan luras att tro att det är en naturlag, att risiga förorter i takt med städernas expansion plötsligt blir centrala, rustas upp och stiger i värde. Att det som tidigare verkade slitet och fult börjar framstå som charmigt och vackert när den moderna arkitekturen dyker nedåt mot nya estetiska lågvattenmärken. I så fall skulle det finnas hopp om de områden polisen diplomatiskt definierar som ”utsatta”. Men så enkelt är det inte.
I söndags (29/8) sade inrikesminister Mikael Damberg (S) i Agenda att de utsatta områdena har kunnat växa på grund av bristande polisnärvaro. Han feldiagnostiserar problemet. Det är inte frånvaron av poliser som orsakar brottslighet, och ökad polisnärvaro kommer inte att rädda problemförorterna. Rosengård eller Gottsunda kommer förmodligen aldrig att kunna gentrifieras, ens tillräckligt för att slippa etiketten ”låg socioekonomisk status”. De är helt enkelt inte byggda för det.
Att så många av dagens utsatta områden byggdes under miljonprogrammet är ingen slump. Byggnaderna skulle vara billiga, vilket innebar avkall på kvaliteten. Stadsplaneringen följde den så kallade Scaft-modellen, som utvecklades vid Chalmers på 1960-talet och gick ut på att separera biltrafik från gångtrafik och hålla bilarna borta från bostadsområdena. Restauranger, butiker och samhällsservice koncentrerades till centrum, istället för att ligga utspridda bland bostäderna.
Med andra ord skapade man stora områden där människor sällan rör sig. Inga bilar kör förbi och ingen som inte bor där har anledning att promenera där. Gångvägarna går i tunnlar för att undvika bilvägarna. Det är som om miljonprogrammen vore designade av någon som inte vill ha några vittnen. Lägg därtill de lågkvalitativa bostadshusen, som dessutom tenderar att vara påfallande fula. Utanförskapet sitter bokstavligt talat i väggarna.
Ett område gentrifieras när invånarnas socioekonomiska status höjs. Endera flyttar nya invånare dit, lockade av låga priser eller bohemisk charm, eller så inleds processen när de som redan bor där börjar tjäna mer pengar och investerar i sitt bostadsområde. Men varför skulle den som bor i ett socioekonomiskt utsatt, farligt miljonprogramsområde och gör en klassresa stanna kvar? När alternativet är att flytta till ett säkrare område med bättre bostäder, ofta bättre skolor, och vackrare byggnader?
Det sista kan låta som en estetisk detalj, men det spelar roll. Den 1 juli sände Studio ett en intervju med medlemmar av de förortsgäng som under sommaren har tagit för vana att förgylla tillvaron på Strandvägen i Stockholm med bilracing, narkotikaförsäljning, stölder och hög musik. De intervjuade bjöd på ståndpunkter som att ”det är ett fritt land och vi kan köra hur vi vill” och att den som har någonting emot det förmodligen är rasist. Och så sade en av dem:
– Det är egoistiskt att svenskarna gjort det så fint för sig själva. Ska vi sitta hemma på sommaren och kolla ut från fönstret? Min dröm är att sitta på ett tak i Gamla stan. Från Tensta, vad är det jag ser där? Äckliga nybyggda hus. Jag älskar Tensta av hela mitt hjärta, men när jag dör ska jag dö i något av de här husen.
Nu är ”svenskarna” förstås lika skyldiga till Tenstas betongklossar som till Strandvägens sekelskiftespalats, men det är svårt att inte sympatisera med hennes längtan därifrån. Människor vill ha det vackert omkring sig, inte bara kunna gå hem på kvällen utan oroliga blickar över axeln. Med andra ord: även om en ökad polisnärvaro mot alla odds skulle lyckas kompensera för miljonprogrammens inbyggda otrygghet, kommer de aldrig att gentrifieras. Utanförskapet är inbyggt, och lär finnas kvar så länge områdena gör det.
Blanche Sande
Fri skribent