I dag, den 28 augusti, är det exakt fem år sedan jag i Uppsala domkyrka vigdes till biskop för Karlstads stift. Jag klev därmed in på en lista av 28 namn, som sedan 1647 varit superintendenter (som det hette fram till och med 1772) och biskopar i Karlstads stift.
Ursprungligen var Karlstads stift en avknoppning av Skara stift, och hade styrts av superintendenter från Mariestad. Men 1647 flyttades superintendentian (som det hette) till Karlstad. Det hade nog inte Sven Elfdalius, som då var superintendent, något emot. Som efternamnet avslöjar var han nämligen från Klarälvdalen. 1647 var Karlstad en liten håla, med några hundra invånare, men att stiftsstaden flyttades från Mariestad till Karlstad kom på sikt att få helt avgörande följdverkningar för båda städerna.
Svenska kyrkan består av 13 stift, och av dem är Karlstads stift det näst minsta, bara Visby stift är mindre. Därav att det dröjde fram till 1772 tills såväl Visby som Karlstad blev egna stift. Till Karlstads stift hör sedan dess landskapen Värmland och Dalsland. Av de 28 biskopar som vi haft i Karlstads stift sedan 1647 är det några som sticker ut. En av dem är Gustaf Frödings morfar, Carl Adolph Agardh, som var biskop mellan 1836-1859. Stiftet hade vid den tiden tillgång till ett betydande intellektuellt kapital i form av såväl Erik Gustaf Geijer (från Ransäter) som Esaias Tegner (med rötter på Värmlandsnäs). De erbjöds båda biskopsstolen, men tackade båda nej. Det blev istället den unge skåningen Agardh som erbjöds stolen. Han var en internationellt uppmärksammad professor, och ansågs vara ”ett av vårt lands briljantaste huvuden”. Han utmärkte sig bland annat genom det på den tiden radikala förslaget att kvinnan borde ges rösträtt.
När man blev ett stift med egen rätt 1772 var man ju dessutom tvungen att bygga en ny biskopsgård. Den gamla gården, som låg på exakt samma plats som den nuvarande biskopsgården, hade nämligen brunnit och var i ett miserabelt skick. Nils Lagerlöf, som var biskop 1742-1769 och farfarsfarfars bror till Selma Lagerlöf, konstaterade: ”brann gjorde min lilla röda stuga”. (De ståtliga almarna, som du än idag ser om du går förbi biskopsgården, är förmodligen planterade när superintendenturen flyttades till Karlstad 1647, och de klarade mirakulöst nog såväl branden på 1700-talet som den på 1800-talet).
Biskopsämbetet och kyrkans roll i samhället har av naturliga skäl sett olika ut under de århundraden som passerat. Men vissa utmaningar har från och till närmast varit eviga. En sådan rör prästbristen i stiftet, och många är de biskopar som brottats med den frågan i Karlstads stift. Ett annat huvudbry har från och till rört ekonomin, som är svår att få att gå runt i ett litet stift. På så sätt skiljer sig inte Karlstads stifts utmaningar från de utmaningar som landskapen Värmland och Dalsland står inför.
Vissa av biskoparna hade till en början svårt för det värmländska kynnet. Den legendariske karlstadsbiskopen J A Eklund, som själv kom från Skara stift, konstaterade till exempel 1907: ”Ingen själavård är möjlig i Värmland. Ena hälften av folket är mytomaner, andra hälften är poeter”.
Som sagt, vi är ett av Sveriges minsta stift och vi är dessutom, ur ett Stockholmsperspektiv, en geografiskt perifer plats. ”Skräpyta” som en experttyckare uttryckte det för några år sedan. En befolkningsmässig litenhet i kombination med ett perifert geografiskt läge kan samtidigt bära på en hemlighet, om vi får tro nobelpristagaren i litteratur, Joseph Brodsky. Han påpekade nämligen att det är i periferin man kan tänka nya tankar, att det ofta är i utkanten som det spännande sker. Han kallade det för ”utkantens hemlighet”. Utkanten är enligt Brodsky inte den plats där tillvaron tar slut, utan tvärtom den plats där vi kan möta en annan verklighet.
Så här fem år in i min gärning som biskop är jag böjd att ge Brodsky rätt: det är i periferin man kan tänka nya, annorlunda tankar. Ja, det är i utkanten man kan göra det oväntade.
Framtiden tillhör sålunda Karlstads stift. Så se upp Sverige, nu tar vi över!