Det märks att Vänsterpartiet är lite ovana i rollen som kravställare på Socialdemokraterna. Under midsommarkrisen hette det att den rödgröna regeringen skulle vara tvungen att förhandla med Vänsterpartiet om höstens statsbudget. Det var också på de premisserna som Stefan Löfven (S) kunde återinträda i sitt ämbete som statsminister.
Sedan har Vänstern uppenbarligen backat från kravet på direkta förhandlingar, för att istället ställa upp en rad krav för att godkänna regeringens höstbudget. Detta reste frågetecken kring hur stridslystna de egentligen är efter att ändå ha fällt Löfven en gång, något som ledde till ett stort uppsving i opinionen och i förtroendesiffrorna för den nya partiledaren Nooshi Dadgostar. Vanan att vara socialdemokratins dörrmatta sitter tydligen långt inte.
Men så höll Dadgostar sitt sommartal i onsdags där hon gick till storms mot Centerpartiet, som liknades vid en trulig tvååring. Detta eftersom Centern har ställt som villkor för att stödja budgeten att den just inte förhandlats fram med Vänsterpartiet. En helt orimlig hållning, oavsett vad man tycker om Vänsterpartiets politik. Att ett parti vill ha inflytande över en budget man kan tänkas stödja är helt normalt i en parlamentarisk demokrati.
I samband med talet sade Dadgostar till den församlade pressen att hon än så länge gör bedömningen att de inte tänker stödja någon annan budget än sin egen. Därmed skulle det bli svårt, för att inte säga omöjligt, för regeringen att få igenom höstbudgeten. Till TT uttrycker sig dock partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson inte lika kategoriskt. Budgeten är en helhet och det är svårt att gissa, säger hon. Så vad gives?
Oppositionen bedömer det som sannolikt att budgeten faller. Men det förutsätter att Vänsterpartiet visar musklerna gentemot Socialdemokraterna, och det är inte säkert givet hur de agerat historiskt och hattandet fram och tillbaka som skett under sommaren. De kanske bedömer att fällandet av Löfven en gång var en tillräcklig styrkedemonstration. Men vill de visa att det inte var någon engångsföreteelse måste de bevisa det.
Det kan förvisso innebära att de rödgröna får regera med en borgerlig budget under mandatperiodens sista år, men i det långa loppet skulle det nog betyda mer för V:s trovärdighet än ett halvårs borgerlig politik innan valet, som de då indirekt skulle ha medverkat till. Oavsett hur de gör kommer de att få en svekdebatt på halsen.
Styrkedemonstrationen skulle dessutom drabba Löfvens efterträdare, som genast får sig en försmak av vad som väntar. Om denna efterträdare heter Magdalena Andersson, vilket verkar sannolikt, desto bättre. Det är ju i egenskap av nuvarande finansminister som hon skall ta fram sagda budget utan att formellt förhandla med Vänstern för att ha med Centern i båten. Det är upplagt för en intressant politisk höst.