Vill hon ha jobbet så får hon det. Finansminister Magdalena Andersson (S) är storfavorit till jobbet som partiordförande och statsminister. Icke desto mindre vore det otacksamt och kanske också kortvarigt, beroende på hur väl hon klarar av det under de korta månaderna till nästa val med en hotande ny regeringskris.
I vanlig ordning är alla presumtiva kandidater tysta som muren om huruvida de är intresserade av jobbet som partiledare eller inte. Det hör till spelets regler att man skall bli tillfrågad och inte visa sig för het på gröten. Därför är också talet om att det behövs en mer öppen process meningslöst. Det kommer inte att ske. Det skulle bara leda till att en massa sår rivs upp inför öppen ridå. Maktkampen sker på andra sätt, i det fördolda.
Frågan är hur mycket kamp det nu är. Manegen är redan krattad för Magdalena Andersson. Stefan Löfven hade enligt många bedömare tänkt att han skulle avgå redan 2020, och då ge tid för efterträdaren att bli varm i kläderna. Men så kom pandemin emellan. Och årets partikongress skulle ha ägt rum i maj, men är framskjuten till 3-7 november, också på grund av pandemin. Årets midsommarkris var nog droppen för den tröttkörde Löfven, som riskerar att få presidera över ännu en kris i samband med att statsbudgeten skall antas.
Att Magdalena Andersson har huvudansvaret för budgetarbetet kan vara både en fördel och en nackdel om hon sedan skall ta över regeringschefskapet. Fördelen är att hon redan kan frågan och har förhandlat om dess stöd. Nackdelen är förstås om hennes framtagna budget sedan röstas ner bara några veckor efter att hon tillträtt som statsminister.
Även om hon klarar allt det så återstår det om hon kan få det att lyfta för Socialdemokraterna. Särskilt karismatisk är hon inte, och inte heller vidare omtyckt. Expressens källor rapporterar om att förhållandet mellan henne och centerledaren Annie Lööf är uselt. Som finansminister har hon framstått som kamrersaktig, något som posten i och för sig inbjuder till. På sistone har hon dock försökt stärka sina aktier hos partiets vänsterfalang genom utspel om högre skatter och försvårat ISK-sparande. Men är det verkligen det väljarna efterfrågar?
Trycket internt lär vara på mer vänsterpolitik, som kontrast till Löfvens pragmatism, och det må gå hem hos ombuden på kongressen, men väljarna prioriterar andra frågor som trygghet, lag och ordning, migration och integration. Där är hon och många andra tänkbara kandidater svaret skyldig. Beroende på hur det går i valet kanske hon ändå skulle bli kortvarig som partiledare, och då gäller det kanske för de andra – manliga – kandidaterna att ha is i magen tills dess, även om det nog skulle innebära att de tillträder med ett S i opposition.
Vill Andersson bli partiledare och statsminister nu så blir hon det, men räkna för den skull inte ut personer som Mikael Damberg, Anders Ygeman eller Ardalan Shekarabi. Det som ligger Damberg i fatet är att han anses vara för mycket åt höger. Det omvända gäller för Ygeman, som dessutom solkats av Transportstyrelseskandalen och att det mesta han säger är rent munväder. Störst skärpa och botten finns hos Shekarabi, men han anses också lite för mycket höger och det är kanske därför som han odlat en skadlig form av pensionspopulism.
I alla händelser blir det ett besvärligt jobb, vare sig vederbörande tillträder i höst eller efter nästa val.