Säga vad man vill om statsminister Stefan Löfven (S), men han har förmågan att överraska. Sålunda togs de flesta, även i det egna partiet, på sängen av söndagens besked att han tänker avgå både som statsminister och partiordförande i samband med den socialdemokratiska partikongressen senare i höst.
Han har tidigare hotat, eller lovat beroende på vilken utgångspunkt man har, att avgå om han inte får igenom höstbudgeten. Nu slipper han bry sig om det löftet. Han lämnar ju i vilket fall och det blir upp till hans efterträdare att hantera en sådan eventuell händelse. Och det är ingen bekväm sits han lämnar efter sig till vederbörande.
Symptomatiskt nog så har valet av själva tidpunkten mycket att göra med det som trots allt gjorde honom till en lyckad statsminister. För det erkännandet måste man ändå ge honom, han har varit lyckad på det enda sätt som ytterst räknas för en socialdemokrat – att behålla makten. Genom att avgå tio månader innan valet så ökar chanserna för Socialdemokraterna i valet nästa år. Skulle det ändå gå illa så har man redan nu gripit initiativet istället för att få handskas med det kaos en oförberedd valförlust skulle ge, det problem man hade med Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Förvisso är det en kort tid för en efterträdare att agera inför ett val, men alternativet vore värre. Dessutom är den sannolika efterträdaren, den nuvarande finansministern Magdalena Andersson, redan välkänd och därtill kvinna. Utan att formellt sett ha vunnit ett val så kan hon och socialdemokratin ändå gå till historien som att ha frambringat vår första kvinnliga statsminister.
Ett aber i sammanhanget kan dock vara den eventuella nesa det skulle innebära om hennes sista framtagna statsbudget röstas ned av riksdagen bara några veckor efter att hon har blivit vald. Å andra sidan ökar det pressen på till exempel Vänsterpartiet att faktiskt se till att den går igenom. Annars får de skulden av att ha sänkt en kvinnlig statsminister.
Men regera med en borgerlig budget har S gjort förr. Ett bevis så gott som något på deras maktambitioner är att Löfven vid hela två tillfällen gjort det utan att ta de självklara konsekvenserna och avgå. Istället fick vi de beramade december- och januariöverenskommelserna, vars enda syfte var att trygga S maktinnehav.
Detta om något är det yttersta beviset på hur skicklig Löfven varit som maktspelare. Att han i nästan alla andra hänseenden varit en oskicklig regeringschef är en annan sak. Han kommer att gå till historien som en utmärkt politisk taktiker, även om han säkert haft hjälp av partiapparaten. Men maktinstinkterna satt rätt. I längden räcker det dock inte för att generera ett positivt eftermäle.
Stefan Löfven må ha haft helt andra politiska målsättningar när han till sist motvilligt lät sig övertalas att ta över efter katastrofen Håkan Juholt. Som gammal fackordförande för industrin hade han nog föreställt sig att han skulle driva en annan politik. Men den väljarbasen har krympt och istället blev han beroende av de identitetspolitiker som gjort sitt inträde, och dessutom har han varit tvungen att hålla Miljöpartiet på gott humör. Följden har blivit en icke-politik utan visioner och vars främsta kännetecken är att skjuta problemen framför sig och göra ständiga akuta utryckningar för att hantera diverse uppkomna kriser.