Joel Lindblom och Viktor Söderlund ville de testa sina egna gränser och gå hela Kungsleden. Det blev 20 dygn med storslagna vyer i stekande sol, hällregn och storm.
Vandringen gav mersmak.
– Nu pratar vi om vad man skulle kunna göra för att utmana sig lite mer, berättar Joel.
Joel bor i Karlstad och Viktor i Östersund. De lärde känna varandra genom scouterna och de senaste fyra, fem åren har det blivit en och annan tältnatt sedan deras första gemensamma vandring 2017 då de gick Jämtlandstriangeln.
De hade funderat på att gå Kungsleden under en längre tid och nu kände de att det var dags.
Kungsleden är cirka 45 mil lång och i snitt gick de 2,5 mil per dag. I marschpass.
– Jag har växt upp nära försvaret och Viktor hade precis lämnat lumpen så vi är lite inkörda på det. Vi gick fyra pass på 50 minuter på förmiddagen och fyra på eftermiddagen med tio minuters vila mellan. Det är en fördel att gå så. Under pauserna hämtar man sig, byter strumpor och fikar för att orka längre. Efter fyra pass stannade vi för lunch, berättar Joel.
De bar på 25 kilo var vid starten och efter halva sträckan var de nere på 18 kilo.
– Vi bar inte all mat hela tiden, då hade vi varit uppe på 35 kilo. Vi hade skickat hälften av vår mat till Kvikkjokk som vi passerade på vägen.
Hetta och regn
De hade hoppats på 16 grader och mulet väder.
– Det är den perfekta temperaturen vid vandring, berättar Joel.
I stället tillbringade de den mesta tiden i stekande sol eller regn.
– När vi började i Abisko var det värmebölja i hela Sverige och det var varmast i norr. När vi kom upp på fjället den tredje dagen var det cirka 30 grader och vi fick doppa kepsarna i vatten och dricka vätskeersättning. Jag gick runt med en blöt diskhandduk på huvudet. Det var inte ens skönt att lägga sig i tältet på kvällen för det var som ett växthus.
Mitt i vandringen, någon dag efter Kvikkjokk fick de sitt drömväder, i tre, fyra dagar.
– Sedan började det regna och det regnade varje dag i en hel vecka med uppehåll på kvällen så att man kunde torka lite kläder iallafall, säger han.
Efter regnet kom ännu mera regn.
– Då höll det på hela dagarna utan uppehåll, sedan började det storma så att man fick gå krabbgång för att komma framåt.
Storm
När det var som värst befann de sig vid Syter fjällstuga, 2,3 mil från målet i Hemavan. De fick rådet att stanna och vänta ut stormen men valde att fortsätta för att inte behöva gå så långt den sista dagen.
– När vi gick ut i Syterpasset var regnet som nålstick i ansiktet. Man hörde inte ens vad man själv tänkte. Viktors regnskydd om ryggsäcken slets loss och jag skulle sätta på det med jättestela händer som knappt gick att stänga.
De visste att det låg en räddningsstuga sex kilometer bort, på vägen mot Hemavan. Skulle det gå fel så kunde de ta sig dit och i värsta fall stanna över natten.
– Därinne var det frid och fröjd igen. Vi lagade vår mat och drack vårt sista kaffe, berättar Joel.
Men de hade inte en tanke på att övernatta i stugan, trots ovädret. De hade bestämt på förhand att försöka tillbringa varje natt på leden i sitt tält, så även den sista.
– Vi hade sett ut en plats bakom en halvmåneformad kulle som fungerade som vindbrytare och slog upp vårt tält där.
Vilket var värst under vandringen, stekande sol eller hällregn och storm?
– Värst var stormen. Det är jobbigt att uppleva värmen men det är mycket jobbigare på morgonen att dra på sig samma blöta strumpor och samma blöta byxor och försöka hålla allt torrt. Så länge man har vätskeersättning och dricker mycket så klarar man av värmen, men vätan skapar andra problem. Skorna blir blöta och det är lättare att få skavsår.
Joel vet precis hur det känns.
– Jag hade skickat ett par kängor jag tyckte om på utlästning och testat dem lite på jobbet, men när vi kom upp insåg jag att de var alldeles för små.
Han fick mängder av stora blåsor på fötterna.
Lösningen blev att linda och plåstra om fötterna och vara noga så att det inte blev infektion. Han skickade även efter ett par andra kängor som han kunde hämta upp i Kvikkjokk tillsammans med maten.
– När man vandrar får man ont i fötterna och tappar känseln i dem. Man vet att det kommer att göra ont men det är ju inte farligt.
Många på leden
Kungsleden bjuder på storslagna naturupplevelser och i år var det många som passade på att bege sig ut i fjällvärlden.
– I början mötte vi hundratals personer per dag, i mitten av leden glesade det ut för att bli fler på slutet.
Var tyckte du att naturen var som vackrast?
– När man var vid Rapadalen och kom upp till STF:s fjällstuga vid Aktse som ligger vid en sjö med turkost vatten. Till höger ser man Sarekmassivets stora, svarta, spetsiga berg med glaciärer på toppen i fjärran och deltat med slingrande små jokkar som mynnar ut i den stora sjön. Rapadalen är vidsträckt och utsikten mot Skierfe-klippan var också fantastisk, berättar Joel.
– Abisko var också häftigt. Vi såg Rabots glaciär uppe på Kebnekaise och sydtoppskammen. Vi skojade om att det var fint att se Sarek på håll men när man kom dit var det myggigt och blött.
Miljöerna varierade hela tiden längs leden.
– Jag tyckte att det var väldigt roligt att se hur olika fjällbjörkarna växte beroende på var man var, ibland kändes det som att man gick i en olivlund för att fjällbjörkarna var så knotiga och bara hade grenar högst upp, på andra ställen stod de i rader med gräs emellan.
De hittade vägen med hjälp av karta och följde de målade stenarna som markerade leden. Kompassen behövde de aldrig använda.
– Upptäckte vi att vi inte hade sett någon sten på ett tag fick vi gå tillbaka.
Mobiler och extra batterier var med men dem använde de sparsamt.
– I början fanns det ingen täckning så det tog fyra, fem dagar innan jag kunde ringa hem och berätta att jag levde, berättar Joel.
Fyra par strumpor
Packningen var minimal med få kläder för olika väder. Fyra par strumpor var ett måste, och ett par raggsockor att ha på kvällen.
– Man använder alltid två åt gången för att minska risken för skavsår. Jag bytte ofta och lät de andra torka på ryggsäcken, berättar han.
De tvättade sina kläder några gånger under vandringen.
– Då använde vi multirengöring. Vi lade kläderna i en packpåse tillsammans med lite vatten och rengöringsmedlet och skakade om, sedan sköljde vi, säger han.
Badade gjorde de så ofta de hade möjlighet.
– Det är stor skillnad på att lägga sig ren i en sovsäck, man mår så mycket bättre då.
Pratade ni mycket eller var ni tysta under vandringen?
– Man måste verkligen förstå hur den man går med fungerar och hur man fungerar ihop. Det är bra att börja med kortare turer. Tillbringar man mycket tid ihop känner man av hur den andre känner och förstår att nu ska jag vara tyst för att den andre behöver fokusera på vandringen. Man ska inte vara rädd om det är tyst men man ska förstå vilken tystnad det är. Andra dagar pratade vi med varandra hela tiden. Om man själv är frustrerad är det viktigt att man inte tar ut det på den andre.
Hur var det att komma fram till Hemavan?
– Då kände man en stor lättnad. Vi tog in på vandrarhem och sov i en riktig säng på kvällen sedan åt vi hotellfrukost på morgonen. Det var jätteskönt men det viktigaste var att hitta ett torkrum för våra kläder, säger Joel och fortsätter:
– Samtidigt var det en konstig känsla Jag trodde att jag skulle vara överlycklig men det kändes bitterljuvt nästan. Det blev tomt men det är för att man lämnar något där uppe men tar med sig något annat hem. Vandringen var småjobbig hela tiden men jag började fundera på vad jag kan göra mer i framtiden, för att utmana mig själv ännu mer.
Joel Lindblom
Ålder: 20 år.
Bor: I Skåre.
Familj: Mamma, pappa, lillasyster.
Gör: Jobbar och väntar ut coronan innan fortsatta studier.
Planer: Läsa till jägmästare.
Intressen: Vandring, volleyboll, dataspel, läsning, segling, gillar att följa nyheterna.