Barvå: Går det att lita på Amerika?

Signerat
PUBLICERAD:
Amerikansk marinhelikopter lyfter från ambassadområdet den 30 april 1975.
Foto: PHU/AP arkiv
Efter de senaste veckornas nedslående bilder från ett Afghanistan som fallit för talibanerna kan man – än en gång – fråga sig om det riktigt går att lita på stöd och engagemang från Förenta Staterna. Svaret är dessvärre ett nedslående nej.

Scenerna från Afghanistan och särskilt talibanernas intagande av huvudstaden Kabul är extremt förödmjukande för det som brukar kallas världens enda kvarvarande supermakt. Inte sedan det kommunistiska Nordvietnams erövring av den sydvietnamesiska huvudstaden Saigon i april 1975 har Förenta Staterna blivit så förnedrade, möjligen med undantag av gisslantagandet på den amerikanska ambassaden i Teheran några år senare.

Då som nu var det många som ställde sig frågan om det går att lita på amerikanerna. Trots sin status som supermakt, med världens starkaste militär, har de inte förmått vare sig hjälpa andra eller ens trygga sina egna intressen. Inte konstigt att allt från kommunistiska ledare i Hanoi till islamiska fanatiker i de afghanska bergen gjort bedömningen att de har att göra med en papperstiger. Den amerikanska militärmakten må se imponerande ut, men när det kommer till kritan så vill eller vågar de inte använda den. Hemmafronten är ovillig och dekadent och det finns bara förakt till övers för en sådan fiende utan någon uthållighet.

Detta kommer förstås att få världsomspännande konsekvenser, där flera vänner och allierade till Förenta Staterna kommer att ifrågasätta om de verkligen får hjälp när det brinner. Och på samma sätt kommer landets fiender att uppmuntras till att ta för sig. Vi har redan sett att kinesiska media börjat hota Taiwan genom att säga att amerikanerna inte kommer att bistå den demokratiska önationen om Fastlandskina skulle ge sig på den. Som icke-medlemmar i Nato är också vi i Sverige utsatta, hur mycket bilateralt samarbete vi än har med amerikanerna.

Liknelserna mellan Vietnam 1975 och Afghanistan 2021 är många. Trots ett långt och blodigt krig så övergav man sina vietnamesiska allierade och gjorde därmed alla offer förgäves. En skillnad var att då ville Vita huset ingripa och stödja Sydvietnam, men förhindrades att göra det av kongressen. I dag är det Vita huset självt genom president Joe Biden som beslöt att i all hast överge Afghanistan.

I början av 1970-talet hade amerikanerna egentligen vunnit. Julbombningarna av Hanoi 1972, som Olof Palme i hårda ordalag kritiserade, hade tvingat kommunistregimen i norr till förhandlingsbordet, och fred slöts i Paris 1973. De amerikanska trupperna drogs i stort sett bort, så när som på några rådgivare, och sydvietnameserna fick själva ta ansvar för sitt försvar. Men för att det skulle kunna ske var de beroende av amerikansk materiel och flygunderstöd.

Men så hände något i augusti 1974. President Nixon avgick till följd av Watergateskandalen och då tog Hanoi mod till sig. De hade tidigare varit rädda för vad Nixon kunde tänkas göra om de gick till förnyat angrepp, men nu var han borta. Så Nordvietnam gick till angrepp. Nixons efterträdare Gerald Ford vädjade förgäves till den av demokraterna kontrollerade kongressen, där många också var motståndare till Vietnamkriget, om amerikanskt stöd. Nordsidan fick ju ständigt stöd av Sovjetunionen och Kina.

Som tidigare kunde också nordvietnameserna räkna med att skicka trupper via grannländerna Laos och Kambodja – den så kallade Ho Chi Mihn-leden. Motsvarigheten i dag är Pakistan, som gömt och understött talibanerna. Utgången var given. Utan stöd så invaderades Sydvietnam och Saigon intogs den siste april 1975. Under kaosartade och improviserade former evakuerades de sista amerikanerna och de sydvietnameser som kunde med helikoptrar från ambassadområdet.

Efter det debaclet tog det tid innan världen lärde sig att våga lita på Amerika igen. Långt senare, år 2001, när man anföll det då talibanstyrda Afghanistan, var det många afghaner som frågade sig om de kunde lita på att de skulle hjälpa till långsiktigt. Samma sak skedde vid Irakkriget 2003. I dag i augusti 2021 har vi svaret, och vore jag irakier skulle jag vara orolig. Extremisterna i Islamiska staten växte fram som en konsekvens av president Obamas minskade engagemang i Irak. President Trump övergav i sin tur kurderna i Syrien.

För all kritik mot "USA-imperialismen" så har de alltid varit en motvillig supermakt. De vill inte vara ett imperium. De isolationistiska strömningarna, både från höger och vänster, är starka. Minns att det dröjde innan de engagerades i både första och andra världskriget. Med vad isolationisterna av alla kulörer glömmer är att om man som stormakt vill värna sina nationella intressen så kan man inte dra sig undan världen, för den kommer alltid att utmana dig även om du tror att du lever i "splendid isolation". Synd bara att detta är något som varje generation tydligen måste lära sig av egen bitter erfarenhet.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.