Låt oss få samtala fritt om viruset

Debatt | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Tillämpar man Yankelovichs tes på Covid-19-debatten så får den kallas omogen. Det är logiskt – ”vi vet” ju ännu för litet. Men då borde samtalet få föras friare, skriver Carl Johan Ljungberg.
Foto: Johan Nilsson/TT
Man behöver tänka på att även utan åsiktsförbud drar sig många för att tycka offentligt – av rädsla att göra bort sig eller anses sabotera en rådande policy, skriver Carl Johan Ljungberg.

Sedan Covid-19 slog till har den fyllt vår vardag. Pressträffar, utspel och kommentarer avlöser varandra. Vi borde nu ha fått veta allt. Ändå sprids oroande uppgifter och rykten.

Varför denna förvirring? Ett svar kan hämtas från opinionsforskaren Daniel Yankelovich. Han skiljer på ”mogna” och ”omogna” opinioner. Genom debatt mognar opinionen efterhand, så att ett problem kan lösas.

Tillämpar man Yankelovichs tes på Covid-19-debatten så får den kallas omogen. Det är logiskt – ”vi vet” ju ännu för litet. Men då borde samtalet få föras friare. Minns att även de ansvarigas bedömningar har växlat, och att vissa av deras utsagor har visat sig missvisande eller överdrivna. Att hålla somliga röster borta eller bemöta dem nedlåtande ökar polariseringen.

Ingen förnekar myndigheternas kunskapsbas. Men när medier beslutar avvisa vissa åsikter är det värre, för sådant agerande får följder i opinionen. Ta ”ansedda” New York Times’ redaktionella beslut att labbläckan i Wuhan var otänkbar – ett åsiktsförbud som man senare beslöt ändra.

Att mota bort vissa åsikter går inte bara emot Yankelovichs tes att debatt gräver fram sanningen. Det minskar även chansen till relevanta jämförelser, bland annat de historiska. Covid-19 behöver sättas in i ett större synfält. Skarpsynt har Fredrik Charpentier Ljungqvist belyst den risken i sin välunderbyggda bok Corona: Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi, (2020). Insikter från tidigare sjukdomsepidemier bör tillmätas värde även för Covid-19.

Man behöver tänka på att även utan åsiktsförbud drar sig många för att tycka offentligt – av rädsla att göra bort sig eller anses sabotera en rådande policy.

Nu lär vaccindebatten skärpas, när fler yngre förväntas vaccinera sig. Skall samma ovilja att höra ”den andra parten” även då få styra, undrar man? Vid tidigare epidemier har inget som liknar censur utövats.

Vad gäller de unga står knappast ens expertisen enad. Troligen spelar narkolepsidebatten in. Det så kallade Läkarupproret med 600 vårdaktiva har i sommar föreslagit att man först enbart ympar riskgrupperna i dessa åldersskikt. Detta är även Barnläkarföreningens ståndpunkt, och har veterligen stöttats av både Anders Tegnell och Läkemedelsverket – som i varje fall önskar se en paus fram till dess EU:s studie i frågan är klar. Läkaren Glenn Dorman som är aktiv i Bota Sverige har på liknande sätt föreslagit att vaccination av unga skjuts upp i två år.

Med tanke på ungas låga risk att smittas kunde man nog till en början bara ympa riskgrupper. Och framför allt borde samtalet öppnas upp – nu när epidemin ändå visar tecken till att avta.

Carl Johan Ljungberg

Ph D i Politics, f d sekreterare i Cityuniversitetets program Den Svenska socialstaten

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.