Ett cyniskt uppskjutande av cementkrisen

Ledare
PUBLICERAD:
Cementas fabrik i Slite, med kalkbrott i bakgrunden.
Foto: Karl Melander/TT
Det blir ingen akut stängning av kalkbrytningen i Slite på Gotland den sista oktober. Men regeringens ingripande har bara skjutit fram problemet till nästa sommar, lagom till valrörelsen. Det är ett cyniskt politiskt spel med en samhällsviktig verksamhet.

I förra veckan trodde sig regeringen ha kommit på något fiffigt för att undvika att landet helt plötsligt skulle stå utan 75 procent av sin cementproduktion. Trots att Cementa fått avslag på sin ansökan om fortsatt kalkbrytning av mark- och miljööverdomstolen så skall de få ett tillfälligt förlängt tillstånd med åtta månader. Men det räcker inte långt.

Den rödgröna regeringen vill göra en snabb ändring i miljöbalken för att ge företag som bedriver samhällskritisk verksamhet tillfälligt förlängda tillstånd även om de fått avslag i miljödomstolar. Uppenbarligen en cynisk kompromiss mellan Miljöpartiet, som helst vill lägga ned all kalkbrytning, och Socialdemokraterna.

Det blir bara en respit på åtta månader, alltså till och med juni månads utgång. Det räcker inte långt och då kommer vi att stå inför samma kris. Då börjar också valrörelsen, men eftersom sommarsemestrarna då börjar så kommer det inte att märkas omedelbart. Regeringen och Socialdemokraterna räknar cyniskt med att de då slipper stå till svars för det i valet, och att krisen kommer att landa i knät på nästa regering.

Är den nya regeringen borgerlig så blir det deras problem att hantera, och är det alltjämt en S-regering så har de i alla fall lyckats med det som är viktigast för dem – att sitta kvar vid makten. Det är upprörande hur de spelar med Sveriges roll som ledande industrination.

Cementkrisen torde heller inte kommit som någon överraskning. Den är en direkt konsekvens av att regeringen, pådriven av Miljöpartiet, år 2018 beslutade om nya så kallade Natura 2000-områden med högre miljökrav på Gotland. Redan innan dess varande Cementa för vad det skulle kunna innebära.

Att ersätta brytningen i Slite, som omfattar två miljoner ton per år, med import är i princip omöjligt. Det råder redan cementbrist i framför allt Europa och export sker bara på marginalen eftersom kostnaderna för utsläppsrätter är så hög. Logistiken är ett annat olösligt problem – det finns ingen hamnkapacitet som kan ta emot de volymer det är frågan om. Sedan är importerad cement av sämre kvalitet (plus att den är ännu sämre för miljön) som inte heller är avpassad efter nordiska förhållanden. Skulle man trots allt kunna säkra viss import så krävs det en massa nya tillstånd från olika myndigheter, och bara det kan ta flera år. Allt detta enligt en granskning som Tidskriften Betong har gjort.

Regeringen hade möjlighet att ingripa 2018, i samband med att rättsprocesserna inleddes, men avstod. Annars har de inte direkt avstått från att lägga sig i. Minns påtryckningarna som till slut fick Preem att stoppa sina planer på att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Fast då var det ju av miljö(parti-)aktivistiska skäl. Man lägger sig bara i när det gynnar MP – och det egna regeringsinnehavet.

Låt nu inte regeringen komma undan med det här. Åttamånadersfristen får inte bli en period av tystnad. Det måste bli en respit för att aktivt hitta en långsiktig lösning som tryggar vår inhemska cementproduktion för många år framöver, om så regeringen måste tvingas till det. Och S och MP måste stå till svars för det i valrörelsen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.