Tallest Man on Earth på Alma Löv: ”Det skeva är vackert"

The Tallest Man on Earth har flyttat tillbaka till Sverige efter fem år i New York. Nu gästar han Alma Löv.

Han är som allra mest sig själv när han står på scenen. Tidigt blev han en favorit i USA, men under åren har han även uppträtt både i Londons Royal Albert Hall och i Mitticity-gallerian i Karlstad.

Nu gästar Kristian Matsson – The Tallest Man on Earth – Alma Löv två gånger om.

Han lockar vant på hästarna som rör sig runt Alma Löv, han har några egna hemma på gården i Gagnef. Hästarna är inte på vidare humör, det är flugorna som gör dem stingsliga, förklarar Kristian Matsson. Inne i konstladan plockar hans medarbetare fram scenutrustningen för kvällens konsert, den första av två.

Han debuterade som The Tallest Man on Earth för 15 år sedan och efter fem år i New York bor han återigen på svensk mark.

– Just nu är min sommar fantastisk, berättar han leende när vi konstaterat att hösten faktiskt är en bit bort.

– Sommaren började så nervigt, hur skulle det bli med allt– skulle man få komma ut och spela?

Foto: Carl Edlom

Sedan två veckor har han varit på turné, stoppet utanför Östra Ämtervik beskriver han som inspirerande. Under pandemin har han skaffat sig gröna fingrar, odlingsintresset har eskalerat, han pratar entusiastiskt om tolvtimmarspass i trädgården.

– Jag har killgissat mig fram, erkänner han och pillar på snusdosan.

– Men det har faktiskt funkat hyfsat. Jag har rätt mycket grönsaker därhemma nu. Det blir ofta så här för mig, jag går all in, det blir intensivt.

Han skrattar kort och stryker sig över det välansade skägget. Påtandet i jorden har haft både en själavårdande och kreativ funktion.

– Det var en räddning under de här isolerade månaderna. Efter långa dagar i trädgården har jag kunnat gå in i studion med en energi, jag har liksom rensat skallen under dagen. Idéerna som poppade upp kändes kärnfulla.

Foto: Carl Edlom

Det senaste albumet "I Love You. It's a Fever Dream", släpptes 2019. Som bäst arbetar han om det finns begränsningar, både vad gäller tid och antal verktyg i verktygslådan. Hittills har han spelat in lejonparten av sin musik hemmavid, helt på egen hand.

– Under det vakuum som har varit under pandemin, tid då jag bara umgåtts med mig själv, har jag haft väldigt svårt för att hitta inspirationen till att skriva några vettiga låtar. Det är ju möten med människor, platser och resor som ger mig uppslag. Går jag bara runt med mitt eget lilla jag blir det sällan så bra.

Gitarren och sången har varit grunden i hans musik, på senare år har klangerna blivit större – trumpet, klaviatur och banjo hör till inslagen.

– Jag är intresserad av en massa ljud och att spela med andra människor, men tidigare när jag gjort mina skivor har sologrejen känts mest naturlig. Och i takt med att jag spelat på allt större scener har jag också fått lära mig att låta mycket med relativt enkla medel. Den utmaningen har jag gillat att ha med mig även på skivinspelningarna.

Skevheten, skavankerna får gärna finnas kvar i musiken.

– Jag gillar det ofullständiga. De trasiga ljuden. I dag är jag mer trygg i det jag gillar, det är enklare för mig att behålla skavanker i en sångtagning till exempel. Jag gillar mänskligheten i det. Det skeva är vackert. Men mycket av det jag gör är olyssningsbart! Jag tycker det är vackert, men kanske ingen annan.

Vad styr dina val där, vad får komma ut och vad ställs undan?

– Bra fråga. (lång tystnad)

Sker det intuitivt?

– Jo. Säkert. Jag har massa projekt som folk aldrig kommer att höra, jag gillar att jobba med en massa olika saker samtidigt. Det kan vara allt ifrån helt konstig, elektronisk musik till folkjazz.

Att göra något helt elektronisk kan ju ge den akustiska gitarren en fräschör när du plockar upp den igen.

– Absolut! Allt korspollinerar varandra. Olika instrument lockar fram olika slags låtar.

Foto: Carl Edlom

"Mådde bra i New York"

Med blicken ut mot ängarna som omger Alma Löv pratar Kristian Matsson om sitt förhållande till landsbygden. Oavsett om hemadressen varit Brooklyn har han alltid burit landsbygdsperspektivet med sig.

– Som född och uppvuxen på landsbygden blir det så. När jag började resa och spela runt om i världen var det min referenspunkt. Jag mådde väldigt bra av att bo i New York, det var utvecklande att bo där. Jag fick aldrig höra att jag var lyckligt lottad som kunde arbeta med min hobby där, det händer ju i Sverige. Jag kände att jag kunde vara stolt över min musik på annat sätt. Visst har jag tur som får jobba med det jag vill, men jag har jobbat häcken av mig under många år för att kunna göra det. I New York kunde jag liksom gå ur min roll, på samma sätt som jag går ur min roll när jag står på scenen.

Så du har snarare en vardagspersona än en scenpersona?

– Ja! Jag älskar att stå på scen för där kan jag vara helt mig själv. Jag har insett att det är därför jag hela tiden sugs tillbaka till scenen. Jag förställer mig mer i mataffären, lägger på ett ansikte, än jag gör inför en publik.

Han tystnar tvärt.

– Under åren i New York trillade en större del av mig själv fram. Kanske handlar det bara om självförtroende. Men jag vet mer om vad jag vill nu, för mig kan musik ge en spark i baken, musik kan inspirera människor till allt möjligt! Jag vill vara en som inspirerar.

Foto: Carl Edlom

"Måste vara helt ärlig"

På scenen radas tolv gitarrer upp, alla med olika stämningar.

– Ett nytt sätt att stämma gitarren ger ett nytt landskap att upptäcka. Men nu kan jag inte köra fler stämningar för då blir min gitarrtekniker galen på mig.

De mindre scenerna tilltalar honom. Han tycker att det är enklare att spela inför 20 000 på en festival än att stå inför en knappt tresiffrig publik på Alma Löv. En mindre scen skapar närhet, utsatthet.

– Här sitter jag nästan i knät på publiken, det blir så naket. Men jag älskar det. För det gör att jag måste vara helt ärlig mot mig själv – jag vågar vara den person jag vill inför publiken. Under det senaste året har min tvekan försvunnit, det är ju det här jag vill göra, det jag gör bäst.

Det är 15 år sedan du debuterade, är det först nu som du känner att du landat, att du bottnar?

– Kanske. Funderingar kring vad som är kärnan i det jag gör kommer jag nog ha under hela livet. Det i sig är också en insikt, en mognad som människa – att inse att man aldrig kommer att nå ett totalt lugn, man kommer aldrig att känna sig färdig, det kommer hela tiden att hända grejer. Kanske mognad är att vara bättre på att möta det som händer.

Du förändrar dina låtar, byter ut textrader eller framför de på andra instrument – är det ett sätt att hålla musiken vid liv?

– Ja, så är det. Det är ju mina låtar att göra vad jag vill med. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt att spela var mina tidiga låtar, jag skämdes för dem. Men i dag känner jag inte alls så. Visst, det är knackig engelska på några, den 23-åriga Kristian verkar mest bara hitta på en massa saker. Men nu har jag ändrat mig, jag ser andra kvalitéer i 23-åriga Kristian – han hade ett jäkla driv till exempel! Jag kan inspireras av mitt yngre jag.

Foto: Carl Edlom

Värmländskt skivbolag

Under många år samarbetade The Tallest Man on Earth med Niclas Stenholm som driver det värmländska skivbolaget Gravitation som bland annat huserat Hederos & Hellberg.

– Vi jobbade tillsammans fram till 2016. Han har varit väldigt viktig för mig. Det var han som fick allt att bli något. Jag spelade i rockband och utbildade mig till lågstadielärare och gjorde min egen musik mest på sidan om. Jag la upp det på Myspace och där hittade Niclas det. Han kom till Leksand och drack kaffe och övertalade mig om att släppa min musik på skiva. Vi var så likasinnade, han är en vackert galen konstnär i sig själv. Vi hade som ett eget språk.

– En av de första sakerna vi gjorde var en spelning i Mitticity i Karlstad. Mitt i gallerian! Jag minns en äldre dam som stod och höll för öronen. Niclas var väldigt viktig, han hade en passion för min musik.

USA blev tidigt intresserade av din musik.

– Jo, men nu börjar Europa komma i kapp, i dag skulle jag säga att London är den stad där jag drar mest folk. Och Sverige är också i kapp – jag kan spela flera kvällar i rad på Cirkus i Stockholm, vilket är häftigt. Fast folk frågar ibland varför jag inte är mer känd i Sverige, det ser jag som ett life hack! Något jag lyckats med. Hur kan vara framgångsrik utan att vara "känd"! Det känns som att jag lyckats med ett trick. För kändisskap har verkligen inget värde i sig.

Han har börjat skissa på nästa skiva, den här gången ska han göra musiken i samarbete med andra.

– Under det här isolerade året har jag insett vad som verkligen är viktigt i livet. För mig är det andra människor – familj, vänner, möten med nya människor. Det är det som är skatten i livet, inte hur dyr bil du kör.

– Att göra saker tillsammans med andra. Fina saker. Den kommande skivan får bli ett slags manifest för det.

Den 19 augusti gör The Tallest Man on Earth sin andra spelning på Alma Löv utanför Östra Ämtervik.

Publicerad:

Artikeltaggar

Bob DylanCirkusFolkmusikGagnefHederos & HellbergJazzKändisarKonserterLeksandLondonMusikNew YorkNöje/KulturÖstra ÄmtervikUSA

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs vidare