I praktiken används fortfarande publikneddragningar som kollektiv bestraffning mot föreningar som inte lyckas uppfylla omöjliga målsättningar, skriver Lars Anders Johansson.
Det är nog inte många som avundas svenska poliser deras jobb just nu. Den tunga kriminaliteten flyttar fram sina positioner och rapporter om gängrelaterade skottlossningar strömmar in varje vecka, ofta med dödlig utgång. Bara under maj månad i år rapporterades 34 skjutningar och åtta dödsoffer.
Nyligen presenterade polisen beräkningar som visade att myndigheten ser ut att gå med en halv miljard i förlust i år, och att resursbristen riskerar att gå ut över arbetet med att bekämpa den organiserade brottsligheten. I ljuset av denna lägesbild är det anmärkningsvärt att delar av polismyndigheten väljer att förklara krig mot stora grupper av medborgarna, som helt saknar ansvar för den eskalerande kriminaliteten.
En av dessa grupper är de legala vapenägarna, som har licens för vapen antingen för jaktändamål eller för sportskytte. Dessa har polisen på senare år försvårat för, genom krångligare regelverk för exempelvis skjutbanor, och ren obstruktion vad gäller licenshanteringen.
Trots att forskning visat att sambandet mellan lagliga vapen i samhället och det kriminella vapenvåldet är nästintill obefintligt motiverar polismyndigheten sina insatser mot jägare och sportskyttar med hänvisningar till det ökande skjutvapenvåldet. Behandlingen av den mer än halva miljon laglydiga medborgare som äger vapen har allvarligt skadat förtroendet för polisen hos många.
En annan grupp medborgare som polisen valt att gå i klinch med är idrottspubliken. 2019 valde myndigheten att överge nästan två decenniers framgångsrikt arbete som de bedrivit tillsammans med de svenska elitidrottsklubbarna för att öka säkerheten på svenska idrottsevenemang, för en ny konfrontativ linje.
Denna nya linje benämndes villkorstrappan och gick ut på att stegvis införa sanktioner mot klubbar som inte ansågs leva upp till polismyndighetens högt ställda krav på ordning och säkerhet vid tillståndsgivningen.
Problemet var att dessa krav var ställda på ett sådant sätt att de inte skulle kunna efterlevas. I inga andra sammanhang där det arrangeras evenemang för tusentals människor tillämpas nolltolerans mot ordningsstörningar. Det är inte realistiskt att begära att en stor evenemangsarrangör ska kunna garantera total frånvaro av allt från insmugglade bengaliska eldar till fyllegruff mellan enskilda individer eller förekomsten av flaggor som polismyndigheten anser vara för stora – alltsammans exempel på sådant som polisen anser motivera sanktioner vid tillståndsgivningen, till exempel i form av minskad publikkapacitet.
Konflikten lades på is under 2020 då de allsvenska fotbollsmatcherna spelades inför tomma läktare. I början av 2021 drog stora delar av Idrottssverige en lättnadens suck då polisen meddelade att villkorstrappan skulle skrotas. Det visade sig dessvärre inte stämma.
I praktiken används fortfarande publikneddragningar som kollektiv bestraffning mot föreningar som inte lyckas uppfylla omöjliga målsättningar. Förtroendet för polismyndigheten fortsätter att undergrävas hos stora medborgargrupper i en tid då det behövs mer än någonsin. (SNB)
Lars Anders Johansson
Poet, musiker och journalist