Det gick betydligt snabbare än vad många trott, men i söndags så föll slutligen den afghanska huvudstaden Kabul för de framryckande talibanerna. Därmed är också landet i de extrema islamisternas händer igen, efter tjugo år. Och amerikanerna har blivit ordentligt förödmjukade, vilket kommer att få världspolitiska konsekvenser.
På bara några veckor rycktes två decenniers massiva utländska insatser bort. Åtskilliga människoliv och biljontals dollar har plöjts ned i Afghanistan, och nu kan man fråga sig till vilken nytta. Visst gjorde insatserna skillnad, där och då, och det sönderslagna landet fick en andningspaus under ett antal år. Men dessvärre var det bara en parentes i det långa loppet.
Icke desto mindre är det ett oerhört svek mot alla i Afghanistan som närde hopp om en bättre framtid och som inrättade sin tillvaro efter det. Nu kastas landet åter in i ett mörker som ibland kallas medeltida. Men att kalla talibanernas styre för medeltida är en skymf mot medeltiden.
Det hade dock inte behövt bli så här. Det fanns inget oundvikligt med talibanernas återkomst. Faktum är att amerikanerna med förhållandevis få truppstyrkor – runt 2 500 man – och flygunderstöd under ett antal år lyckades hålla talibanerna stången. Förvisso inte överallt, men fullt tillräckligt ändå. Det har gått i andra länder som Korea, Tyskland och Japan, och det fungerar till och med i dagens Irak. Men nu saknades viljan och uthålligheten, och ansvaret ligger helt och hållet på den amerikanske presidenten Joe Biden. "Ni har klockan, vi har tiden", som talibanerna själva sagt.
Visserligen var det företrädaren Trump som slöt ett olyckligt "fredsavtal" med talibanerna och som själv lovade att dra tillbaka trupperna, men nu är det Biden som är president och han hade kunnat agera annorlunda. Detta särskilt som talibanerna inte direkt hade följt avtalet. Bland annat så har de inte brutit förbindelserna med terrororganisationen al Qaida, och nu är risken överhängande att Afghanistan åter blir en fristat för terrorister. Alltså det som fick Förenta staterna att intervenera för tjugo år sedan.
Det var först när amerikanerna började dra tillbaka sina resterande styrkor som talibanoffensiven började, för att helt accelerera under de senaste veckorna. Vilket pekar på att de aldrig skulle ha vågat gå till attack om amerikanerna hade varit kvar med trupp och flygunderstöd.
Biden och hans regering har varit märkbart tysta de senaste dagarna, som om de var i chocktillstånd. Hittills har han hållits under armarna av välvillig media, men nu måste kritiken komma. Det är inte svårt att föreställa sig den enorma kritikstorm som redan hade blossat upp om det varit Trump som suttit i Vita huset.
Nu utspelar sig scener i Kabul som är kusligt lika de i Saigon i slutet av april 1975, med amerikanska helikoptrar som flyger ut personal och flyktingar från ambassadens tak, och det kaos som utspelar sig på Kabuls flygplats när desperata afghaner försöker undkomma. Inför hela världen har amerikanerna visat upp sin impotens och att de till slut inte orkar fullfölja sina löften.