Varför ska man bry sig?

Krönikor
PUBLICERAD:
Sören Dalevi
”Skall jag ta hand om min bror?” Frågan är uråldrig. Den ställs redan i berättelsen om Kain och Abel i Första Moseboken, och det är Kain som frågar Gud: ”skall jag ta hand om min bror?”. Och svaret, som årtusenden av läsare har gett i korus är: ”Ja, Kain, du ska ta hand om din bror!”

Men det var på den gamla goda tiden. För nu, i vår tid, är de etiska och moraliska utmaningarna av ett helt annat slag. Den judiske filosofen Hans Jonas påpekade detta redan på 1960-talet.

Tidigare generationer, menade Jonas, hade en ganska så tydlig bild av kopplingen mellan handling och konsekvens. Mellan vad de gjorde och vad som blev utfallet av handlingen. Precis som för Kain och Abel. Men många av dagens etiska utmaningar ser tyvärr inte alls ut på det sättet.

Växthuseffekten är typexemplet. Den är inte konsekvensen av vad en enskild person gör – det är konsekvensen av vad miljarder och åter miljarder människor gör dagligen, över hela världen. Vad händer då med individens ansvar, med mitt personliga ansvar? Vad jag gör eller avstår från att göra får ju ingen som helst effekt i det stora perspektivet.

Ja, vad lilla jag gör är faktiskt fullständigt negligerbart, sett ur det stora perspektivet. Den vetenskapliga utvecklingen har helt enkelt gett mänskligheten enorm makt att påverka sin omgivning, och det på ett sätt som från början inte gick att förutse. Och detta, menade Hans Jonas, är en helt ny situation för mänskligheten som skapat vad han kallar för ett ”etiskt vacuum”.

För vilket ansvar kan jag som individ anses ha gentemot något så svårgreppbart som ”Mänskligheten” eller gentemot ”Jordklotet” eller gentemot något så diffust som ”kommande generationer”? Och detta handlar inte bara om växthuseffekten, det handlar om de flesta av vår tids stora etiska dilemman. Vad kan jag till exempel göra och vilket ansvar kan jag ta gentemot de många svältande barnen i Afrika eller gentemot världens många tiotals miljoner flyktingar? Det är ju frågor som är för stora och komplexa för mig själv att lösa.

Frågor där det riskerar att bli fel hur man än gör. Och experterna säger ju så motstridiga saker. Risken är att jag i allmän trötthet över frågornas svåra och komplexa natur nöjer mig med att betala skatt och sålunda delegerar ansvaret till någon annan. Typ ”politikerna” eller ”samhället”. Det är ju bara det att ”samhället” är… du och jag. Och att politikerna är sådana som… du och jag.

Foto: TT

I det etiska vacuum som uppstått blir ofta konsekvensen att moralen och etiken vänder sig inåt, och reducerar sig själv till att handla om privatmoral. Och det är ju inte fel i sig, men det är ju bara det att man på det sättet bortser från att flera av vår tids avgörande frågor de facto bara kan mötas kollektivt.

Hans Jonas poäng var att ska vi säkra överlevnaden för mänskligheten så måste vi som art erövra ett etiskt ansvar även över de stora globala frågorna. Det räcker inte bara med att vara en juste person på det privatmoraliska planet. Jag måste även som individ vara med och ta kollektivt ansvar. Även om det bidrag jag ger kan upplevas som försumbart, måste jag inte desto mindre ge det bidraget. Annars är risken, varnade Jonas redan 1983, att vi hamnar i en situation utan återvändo där processer som startats av människan börjar löpa amok av sig själva och sluta i katastrof.

Detta globala ansvar har gångna tiders etik inte rustat oss för. Därför att världen inte såg ut sådan då. Vi måste därför erövra en ansvarets etik, där individens ansvar för den gemensamma framtiden också hamnar i centrum.

Det nutida svaret till Kain blir således: ”Ja, du ska ta hand om din bror… men du måste också bry dig om och ta ansvar för de globala utmaningarna, det är också att ta hand om sin bror”. Det duger inte att hänskjuta de stora frågorna till någon annan.

Det är helt enkelt dags att bry sig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.