Göran Tunström har i boken Prästungen beskrivit hur han kommer till Fjellstedska skolan i Uppsala, en plats där många av eleverna läser för att bli präster. Tunström vantrivs. Han ligger inne på studentrummet och gråter, ja, för att få mer tid att gråta ligger han hemma varje onsdag och torsdag. ”Ingen har någonsin lipat så mycket som jag”.
Inte minst vantrivs han över de många färdiga svaren och över den bedrövliga självgodhet de blivande prästerna ofta uppvisar. När den unge Tunström på ett bibelstudium till slut vågar fråga hur man ska översätta att Jesus for upp till himlen – vår världsbild har ju trots allt förändrats sen texten skrevs – möts han av en lapp efter rasten där han uppmanas att hålla käft. Tunström konstaterar: ”De är redan färdiga.” Trots denna tidiga erfarenhet märker var och en som läst Tunström att Gud är en fråga som hela tiden återkommer i hans texter.
För man blir liksom inte fri frågan om Gud, hur man än försöker.
Oavsett hur många religiösa hycklare man mött på vägen.
Och jag tror inte att det bara gäller Göran Tunström, utan var och en av oss.
Ett sätt att söka svaret på frågan om vem Gud är kan vara att leta i Bibeln. Det som slår en då är att Gud alltid kommer från det oväntade hållet. Patriarken Jakob möter t.ex. Gud som en man som kommer och brottas med honom om natten. Till Moses talar Gud, helt oväntat, ur en törnebuske.
Paulus möter Gud när han är på resa till Damaskus – för att förfölja kristna! Och på den vägen är det. Bibeln igenom så är Gud överraskningarnas Gud, som alltid kommer från det oväntade hållet. Och framförallt, det är en Gud som väljer oväntade och ovärdiga människor. Människor med fel och brister och misslyckanden bakom sig.
Gud kan enligt Bibeln möta oss i en enkel måltid av bröd och vin eller när vi gör något schysst mot någon som är utsatt; ”Det ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”.
Märkligast av allt: Gud blir människa i Jesus. När Gud väl gör det hade man ju kunnat tänka att Gud skulle välja att födas i något fint land, och kanske födas in i en kungafamilj. Men nej, det låg liksom inte för Gud. Bättre att födas i en avlägsen del av det romerska imperiet som ingen brydde sig om. Låt honom sedan växa upp hos några vanliga, obetydliga tillika fattiga föräldrar på den Israeliska landsbygden.
Någonting säger det tillvägagångssättet om Gud.
Jag tänker att om Gud beter sig så i Bibeln, så beter han sig nog så än idag. Det medför att när man trott sig om att förstå Gud – som Tunströms ”färdiga” gymnasister på Fjellstedska skolan – så har man nog i själva verket inte förstått nått alls. Självsäkra och självgoda typer som gärna hytter med näven mot andra och som är spiksäkra på hur Gud är eller ser ut ska man med andra ord akta sig för. De har helt enkelt inte stött på den bibliske Guden.
Eller för att säga det med den walesiske poeten och tillika prästen R. S. Thomas:
”Han är en snabb Gud, alltid långt borta vid vår ankomst”.