Det har redan utkristalliserats två sätt att se på de krav Vänsterpartiet ställt (DN Debatt 13/8) inför regeringens höstbudget. Den ena tolkningen säger att det nu minsann är Vänstern som håller i taktpinnen. Den andra ger vid handen att partiet nu har vikt ner sig igen inför socialdemokratin.
I förstone kan det första synsättet verka rimligt. Vänsterpartiet vill att statens kaka skall öka, inga skattesänkningar som inte viktas mot minst lika stora skattehöjningar, och mer bidrag till offentlig verksamhet i kommuner och regioner. A-kassan och sjukförsäkringen måste bli mer generös, och karensdagen slopas. Bara de senare förslagen beräknas kosta 24 miljarder kronor.
Men en hel del av formuleringarna är så pass luddiga att Stefan Löfven (S) nog klarar av att navigera runt dem. Om han och hans socialdemokrater varit oskickliga på det mesta de tar sig för, så befinner de sig alltjämt i en separat liga när det gäller maktspelet. Det är därför det är svårt att se hur V skulle vara de som bestämmer inriktningen.
När Vänsterpartiet och partiledaren Nooshi Dadgostar var som mest kaxiga under midsommarkrisen så krävde de att få vara med och budgetförhandla med regeringen. Det kravet har de nu släppt och nöjt sig med att, i ett uppskruvat tonläge, deklarera sina positioner på Dagens Nyheters debattsida.
De förbehåller sig också rätten till att i slutändan göra en "helhetsbedömning", vilket ju kan betyda vad som helst. En helhetsbedömning kan ju komma fram till att det är bättre att rösta för höstbudgeten än att avstå och därmed riskera att det (än en gång) blir en M/KD-budget som går igenom, och då har ju Löfven lovat att avgå. Detta vet förstås Löfven, men det tar onekligen udden av Vänsterns tidigare uppvisade uppstudsighet.
Varför har de då släppt kravet på att förhandla budget? Svaret är Centerpartiet, som sagt att det inte kommer på fråga om de skall stödja en rödgrön budget. Åtminstone retoriskt försöker ju C upprätthålla fiktionen av att V är lika oberörbara för dem som Sverigedemokraterna. Andra vet förstås bättre, inklusive V, och då får det göras via ombud istället. Så blev ju januariöverenskommelsen till, med V:s tysta acceptans även om C låtsades som ingenting och sade att man istället krokade av V.
Löfven är också mån om sitt regeringsinnehav och vet att C blev tillräckligt förödmjukade under midsommarkrisen när C även utan Jöken såg till att han kunde sitta kvar. Då måste man hålla C på tillräckligt gott humör under mandatperiodens sista år, och därför inga formella budgetförhandlingar med V.
Detta kommer dock att kosta för V om det uppfattas som att de efter en kort period av kaxighet – som dessutom lett till stora opinionsframgångar – fallit tillbaka i sin gamla invanda roll som dörrmatta. Hur ultimativa är deras krav egentligen?