Ännu går det fortfarande att hitta en del förpackningar med plastsugrör. Treåringen väljer i första hand utifrån detta, skriver Daniel Persson.
Det synes stundom som om allt eller i vart fall det mesta med koppling till klimat och miljö är förutbestämt att bli misslyckat. Den nya rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, hör definitivt till den kategorin.
Rapporten är helt enkelt inte seriös utan sensationalistisk. I rapporterna utgår panelen från ett antal färdiga scenarion baserat på olika antaganden. Dessa antaganden kan vara mer eller mindre sannolika. De två mest extrema scenariona, som IPCC medger i rapporten är avgjort minst sannolika, dominerar rapporten med över hälften av alla omnämnanden. De mer troliga scenariona tar därtill upp en mindre del än i tidigare rapporter. Utöver detta är modellen som används behäftad med tydliga fel som man inte har lyckats rätta till. Rapporten är allt annat än en tydlig och vetenskaplig bild av läget.
Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP) ser dock inget bekymmer med detta utan kallar rapportens domedagsscenarier för en ”otroligt skarp varningssignal” (Sveriges Radio 9/8) och menar att det är dags för alla andra partier att ”släppa sargen” (SVT 9/8).
Miljöpartiet har redan släppt sargen. Det är tveksamt att det skulle vara en särskilt lyckad modell. Möjligen är det lite lustigt att ett parti bildat kring just frågan om miljö och klimat och som har haft 30 år på sig att komma på vad de vill göra åt saken inte klarar av att ta några verkningssamma steg i den riktningen. Istället har partiet blivit mer av en piñata fylld med symbolpolitik.
Plastpåseskatten är ett utmärkt exempel. Ingen som helst påtaglig effekt på miljön, drabbar dessutom även miljövänliga alternativ. Allt detta gör skatten till en utmärkt representant för den rådande miljöpolitiken. Berättelsen är allt, resultatet är oviktigt.
Ett liknande problem kan iakttas i en av populärkulturens senaste yttringar. Storfilmen The Tomorrow War hade premiär på Amazons strömningstjänst Prime video i början av juli. I filmen får mänskligheten besök av sig själv. Om 30 år hotas vi nämligen av undergång på grund av en invasion av utomjordingar. För att inte dö ut måste dagens människor göra uppoffringar och kriga i detta framtidens krig.
Metaforen är inte direkt subtil. Filmen handlar om klimatkrisen och vårt behov av att göra uppoffringar nu för att rädda våra barns liv. I en parallell till MP är filmen så fokuserad på sin metafor att den glömmer bort att filmen inte fungerar. Utomjordingarna är bland de sämsta som har gjorts för film och handlingen har enorma hål som ingen brytt sig om att fylla igen. Chris Pratt gör ett hyggligt jobb i huvudrollen men bortsett från det och en stenhård J K Simmons finns inte mycket av värde i den. Politiken blev så viktig att själva underhållningen uteblev.
Marvels superhjältefilmer framstår som cineastiska mästerverk i jämförelse. Även där dök visserligen klimatextremismen upp i form av den galne titanen Thanos – den stora skurken i sagan som berättades över drygt 20 filmer. Han ville döda hälften av allt liv för att få stopp på överbefolkning i universum.
Något jag tror att min egen treåring skulle vara beredd att göra om det innebar att plastsugrören kom tillbaka. I egenskap av barnfamilj gör vi av med en försvarlig mängd festisar av diverse fabrikat. Den som är villig att påstå att papperssugrören är en ens duglig ersättning till de praktiskt och moraliskt överlägsna plastsugrören ljuger. Om man inte dricker upp i all hast börjar sugröret snabbt förlora sin strukturella integritet, det löses upp. Och om man lite slarvigt biter i sugröret blir det snabbt närmast omöjligt att använda även av det skälet.
Ännu går det fortfarande att hitta en del förpackningar med plastsugrör. Treåringen väljer i första hand utifrån detta. Hon skulle utan att tveka ta en sockerfri morotsjuice med plastsugrör över en förpackning hallon- eller äppelsaft med pappersdito. Först i andra hand väljer hon utifrån vilken smak hon vill ha. Tre år gammal är hon redan en rätt inbiten fiende till MP:s politik och agenda. Hon kommer att vapenvägra i morgondagens krig.
Som far är det förstås glädjande att se sitt barn i späda år förstå bättre än ledande politiker. Men som medborgare hade jag gärna sett att det hade tagit ett par år till.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren