Arvikas gayikon talar ut

Krönikor
PUBLICERAD:
Krönikören och gayikonen. Båda med genomträngande Arvika-rötter. Den ena i starkt behov av styling.
Foto: Privat
Hotellet i Stockholm är vackert skrudat i regnbågens alla färger. Det är Pridefestival och här samlas gräddan av den svenska politiska och aktivistiska offentligheten. En minister i ett rum, en transa i ett annat.

Och så kommer en av Arvikas finest vandrande in från gatuvimlet i en utsökt liten grå kostym och jag tänker att där går en man som jag gärna skulle anlita som hjälp med att styla upp min personliga klädstil. Jag ser inte optimal ut, det vet jag, men jag är i alla fall hel och ren under, som min mamma sa när hon försökte tvinga på mej ett livstycke som hon verkligen tyckte att jag borde ha – även när det var gympa.

Jag har gått till hotellet för att lyssna på Mathias Holmgren, Arvika.

Han är en av dom som ska dra igång Prideveckan 2021 och han ska göra det med föreläsningen ”Våga” – och med att sjunga schlager med Carola och Tommy Körberg.

Han talar i ett rum med massor av kameror och föredraget sänds på nätet. Det är inte så många som släpps in av coronatekniska skäl men på nätet kan hela Sverige titta. Och Norge. Och Iran.

Han berättar om mobbningen han utsattes för i skolan och i familjens omkrets. Han kallades bög och han kallades Skolans Mest Feminina Tjej.

Ja, just det. Tjej. Ni fattar va? Tjej. Inte ens skolans mest feminina kille.

Men jag tror Mathias lärde sig leva med det och vända det till ett slags styrka. Det som inte bryter ner gör dig stark.

Gymnasiet i Arvika med alla musikaliska möjligheter och konstnärliga utmaningar bjöd på nya och mera vidsynta människor. Gymnasiet i Arvika var en befrielse.

Jag har följt Mathias länge. Han var med i Mello och han var med i dansbandet Barbados efter att Magnus ”Möt Mig i gamla Stan” Carlsson blev soloartist.

Det slutade i bråk och jobbiga skriverier. Hat, rent av. Näthat.

Men jag stötte på honom redan 1996.

Han var med i ”Sikta mot stjärnorna” och kom som en blyg och försynt kille som hade vunnit en massa amatörtävlingar i Värmland men nu var mogen för att ta Sverige med storm tredje året tävlingen i TV4 stod för allt var fredagsmys och påkostad musikunderhållning hette. Det var före ”Idol” och jag var domaren som satt där och spydde galla över folk i nio år och jag hade hur kul som helst.

Jag spände mina ögon och öron i Mathias från Koppom och levererade väl nån lagom hånfull kommentar. Han var Nick Kamen och sjöng superhiten ”I Promised Myself" och jag tror han var ganska bra. Jag var lite småtarvlig ändå. Det var mitt jobb. Det var mitt kall.

Mathias tog min dom med ett stilfullt leende, vill jag minnas.

Han visste ju att han sjöng bra. Det visste jag också.

När han startar Pridefestivalen i huvudstaden pratar han om de tunga åren. Karriären gick sämre, han drack mer och mer och festandet stod i omvänd proportionen till karriären. Han satt på balkongen, lyssnade på Carola 48 gånger på Youtube och sen lyssnade han på Céline Dion 48 gånger på Youtube. Han drack 48 öl och sen somnade han eller gick på sunkiga efterfester på Söder och hade oskyddad sunkigt sex med sunkiga lätt bedagade män.

Till slut gick det för långt.

Men han klarade av att sluta.

Både med det sunkiga och det nerbrytande.

Nu är han vit i grå elegant kostym och men kan se att han mår så mycket bättre.

Jag tittar mig omkring. Vid insläppet står kvinnan som kontrollerade insläppet och frågade mig vem fan jag är.

– Jag har varit med i samma tv-program som han, säger jag och pekar på Mathias.

– Vilket då?

– Sikta mot stjärnorna. TV4. Länge sen.

– Å jag tittade inte på sånt. Jag är från Norrland.

– Ja, men du tittade väl när du var 14. 14-åriga tjejer var huvudmålgruppen för Sikta mot stjärnorna.

Hon tittade på mig med fast blick.

– Nä, när jag var 14 var jag ute och lärde mig jaga. Vi tog med oss våra barbiedockor ut på backen och sköt på dom.

– Jag förstår, säger jag stramt. Mathias och jag är bra på att sikta, men inte så bra på att skjuta, kanske.

Hon ler inte.

Dessutom skulle varken Mathias eller jag ha veritabla skjutningar med små piffiga Barbiedockor. Det finns annat att göra med dem.

Efter föredraget ger sig Mathias till Södra teatern där det är en schlagerkväll – Prides stora stund av god och dålig smak. Arvikas och Koppoms smörsångare numero uno sjunger en av sina Mello-låtar. Han delar scenen den här kvällen med namn som Tommy Körberg och alla idolers moder Carola.

Det är en fin kväll efter en fin eftermiddag.

Mathias vågade sluta supa och missbruka.

Han fick sitt liv tillbaka. Hur stort är inte det?

Själv tänker jag på alla de som mobbade honom på högstadiet och kallade honom bög och som nu åker runt i sina bastyngda bilar och spelar Kikki Danielsson – alla gayikoners mormoder – natt efter natt. Kanske spelar de Mathias Mellolåtar också. Många gör ju det.

Så kan det gå.

Magnus Stinnerboms nya album Ringen är sanslöst bra, anser Lasse Anrell.

Veckans värmlänning

Magnus Stinnerboms nya album Ringen är sanslöst bra. Det låter så klart Västanå musikteater, men graden av rufsig sensualism har skruvats upp ännu mer under karantänen. Det är bra. Det är mycket bra.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.