Att det inte har blivit mer debatt kring att utrikesminister Ann Linde (S) grundlurades av två regimtrogna ryska skämtare är rätt märkligt. Vad kan det finnas för medialt intresse av att hålla Linde under armarna? Det är svårt att se att en borgerlig utrikesminister skulle ha kommit lika lindrigt undan.
Den var den 29 juli som de ryska "busringarna" Vovan och Lexus lade ut sitt klipp på Youtube. De utgav sig för att vara Julia Navalnaja, hustru till den fängslade regimkritikern Aleksej Navalnyj, och Leonid Volkov, som är Navalnyjs stabschef. Under det 12 minuter långa samtalet avhandlades ämnen som sanktioner, EU och den ryska gasledningen i Östersjön.
Skämtarna, som egentligen heter Vladimir Kuznetsov och Aleksej Stoljarov, och som ibland får hjälp av en kvinnlig kollega, har i tio år hållit på att försöka dra olika internationella beslutsfattare vid näsan. Bland de drabbade finns den franske presidenten Macron, Kanadas premiärminister Trudeau och Polens president Duda. Bara det borde ha gjort att man var extra försiktig på det svenska utrikesdepartementet med vilka samtal som släpps igenom.
Enligt UD har dock ”de utrikespolitiska relationerna inte påverkats”, men det är knappast förenligt med sanningen. Ryska medier har inte varit sena med att plocka upp vad Linde sade i bluffsamtalet, bland annat om hur splittrat EU är när det gäller att försöka stoppa Nord Stream 2, och hur hjälp till det ryska civilsamhället kan ske. Samtalet tas till intäkt för hur omvärlden påverkar den ryska oppositionen och hur man lägger sig i Rysslands inre angelägenheter.
Detta är förstås ett solklart exempel på en rysk påverkansoperation, ägnad att diskreditera både den ryska oppositionen och utlandet, i det här fallet Sverige och utrikesminister Ann Linde. I Kreml kan president Putin och hans regim fortsätta att gnugga händerna av förtjusning åt vår lättlurade utrikesminister.
Ann Linde har inte direkt rosat marknaden som chef för utrikesdepartementet, även om hon förstås var ett uppbyte från företrädaren Margot Wallström, vilket i och för sig inte säger så mycket. Feministisk symbolpolitik och enögdhet i Mellanösternfrågan har fortsatt präglat utrikespolitiken. Det vilar för mycket amatörism över det hela.
Minns också att det var Ann Linde som var den första svaga länken i den kedja som brast och ledde fram till skandalen med säkerhetsläckan på Transportstyrelsen. Det var hon som då i egenskap av statssekreterare på justitiedepartementet var en av de första i regeringskansliet som fick information om vad som höll på att hända, men inte begrepp hur allvarligt det var och därför inte slog larm.
Nu har Sverigedemokraterna KU-anmält Linde och det vore bra om fler partier följde efter och kritiserade hennes och UD:s valhänta agerande som skadat svenskt anseende i världen – och Putinregimens kritiker.