Våghalsige Olof gör allkonstverk av Värmlänningarna: ”Djävulskt mäktigt”

En hundra år gammal film, ett anrikt bygdespel och en peppad operaorkester: det är kalastrippeln som möts i Gropa i Ransäter nästa helg.

– Det är ju en superraket vi skickar upp. Det är ett hundraårskalas som heter duga, säger regissören Olof Wretling, som i veckan även bullade upp till repetitionskalas i sin egen trädgård.

Skådespelaren som kallades ”Våghalsiga Anna” hade en viktig roll när Värmlänningarna blev film 1921. Svenska Hollywood-stjärnan Anna Q Nilsson gjorde huvudrollen som Anna.

Hundra år senare är frågan om inte också ”Våghalsiga Olof” kliver in i handlingen.

För visst är det ett djärvt projekt regissören Olof Wretling skapat, när han ser till att Ransäters hembygdsgård får fira sitt hundraårsjubileum med ett riktigt trippelkalas, där filmen, lustspelet och orkestern möts i föreställningen ”Värmlänningarna - tillsammans genom tiden”.

Kastar sig ut

– Det är det verkligen! Det ska jag vara helt ärlig och säga, att det här är väl verkligen ett våghalsigt projekt. Det här är verkligen att kasta sig ut, säger han.

Han ser förtjust ut vid blotta tanken.

Om det var ledsamt i våras när beslutet att ställa in också årets ordinarie uppsättning av Värmlänningarna, är stämningen desto gladare nu.

Vi ses en stund innan körmedlemmarna ska börja droppa in i hans soliga trädgård på Norrstrand. Här ska repas – och grillas – och förberedas inför äventyret den 13, 14 och 15 augusti.

Vägrar ge upp stafetten

Också i år har Värmlänningarna och dess regissör hittat en ny väg framåt när pandemin stoppat ursprungsplanerna.

I fjol blev det en tv-version för SVT, i år blir det tre föreställningar av en jubileumsuppsättning, som Olof Wretling beskriver som ett allkonstverk.

– Jag vägrar att ge mig. Jag ser det som att nu är det jag som springer med stafettpinnen. En del av Värmlänningarna är ju att det är en återkommande tradition. Jag har fått äran och uppdraget av styrelsen att regissera det här och då är det upp till mig att försöka lösa det, säger han.

Dubbla hundraåringar

Idén till augustiäventyret uppstod ur ett dubbelt jubileum.

– Stumfilmen Värmlänningarna fyller hundra år i år och även Ransäters hembygdsgård. Då tänkte jag att jag skulle hitta på något jättelekfullt. Det känns som att det vi kommer att göra nu, är helt unikt. Jag hoppas verkligen att publiken tar sig dit och upplever detta. Vi kommer att ha hela Värmlands operaorkester på kullen, bara det är ju helt fantastiskt, vilken satsning från Wermland opera! Och så stumfilmen på en jätteduk, och solister och kören. Jag tror det kan bli djävulskt mäktigt!

Mycket att upptäcka

Alla tre föreställningarna spelas på kvällstid i klassiska Gropa och publiken får vara beredd på att det kommer att hända mycket samtidigt. Filmen från 1921 rullar utan avbrott, solisterna kommer med sceniska överraskningar och operaorkestern kommer att spela originalmusiken till Värmlänningarna i en bearbetning av Pär Jorsäter.

Olof Wretling hoppas att publiken på väg hem kommer att ha mycket att diskutera om vad de sett.

– Dina nyfikna ögon kommer att skapa din kväll och det kommer att finnas så mycket! lovar han.

– Det är som en jättestor kräftskiva, ett jättebord med massa gott på, en stor sommarbukett med alla blommorna.

”Briljant film”

Den hundra år gamla filmen har redan tidigare varit viktig för hans arbete med folklustspelet.

– När jag tog över regin av Värmlänningarna började jag med att titta på stumfilmen. Min tolkning av Värmlänningarna är baserad på stumfilmen. Här har Löpar-Nisse en central roll. I F A Dahlgrens version, originalversionen, är Löpar-Nisse bara med i sista scenen i berättelsen.

Och vad tycker du om filmen?

– Jag tycker den är briljant! De har vågat göra en tolkning av originalmuseet, så de gör inte teater på film, utan den är stöpt efter filmens förutsättningar. Den är väldigt filmisk. Den har sin egen dramaturgi.

Nu låter han 1921 och 2021 mötas.

– Du kommer att se två skådespelare tolka en text, fast den ena gör det hundra år senare. Är inte det ganska häftigt? Vi sitter ihop, oavsett om vi vill eller inte, men om man är lite nyfiken går vi tillsammans genom tiden och vi berättar den här historien.

”Haft tunga perioder”

Att hitta nya vägar har också varit signifikativt för Olofs eget år i pandemin.

– Jag har haft ganska tunga perioder. Jag har flyttat Klungan-produktionen tre gånger och det har tagit enormt mycket kraft. Att flytta en turné är ett jättejobb. Jag fattade ett beslut att rotera på mig, att se åt ett helt annat håll, att vrida på mig allt jag kunde.

Han är verksam i många forum och genrer och det är en lycka i sammanhanget.

– I och med att jag utgår från berättandet, begränsar jag inte mig själv i att det måste vara radio, teater, tv, Instagram eller graffiti eller breakdance. Det spelar ingen roll för mig. Alla olika medel har sina förutsättningar och sin styrka. Det är som mitt anarkistiska, punkiga sätt att se på det. ”Jamen då gör jag väl teater då med den här historien...”

”Har aldrig skett förut”

För Värmlänningarna innebär 2021-versionen så mycket nytänk att ”Våghalsige Olofs” största farhåga faktiskt handlar om hur han ska kommunicera ut budskapet, så att folk förstår och blir lockade.

– Hur kommunicerar man ut något som aldrig skett förut? Kom nu och titta på det här, det är ju en superraket vi skickar upp. Det är ett hundraårskalas som heter duga.

Fortsatt nyfiken

Och efter alla nytänk och omdaningar, hur blir det nästa år? Back to basics eller nya, ännu vildare äventyr? Han tvekar lite inför frågan och börjar i en annan ände:

– Jag är väldigt noga med att jag har inte bundit fast mig där, utan det är upp till styrelsen i hembygdsföreningen. De måste kunna göra sig av med han i hatten. Jag har sagt till dem att frågan måste komma från er. Men om jag skulle få frågan igen nästa år, är det klart att jag skulle vara jättenyfiken på att återvända till den klassiska uppsättningen. Det trodde jag väl aldrig att jag skulle säga, men efter en tv-version och ett allkonstverk är det klart att man skulle vilja återgå till någon form av ursprung... men det är farligt att säga också, för samtidigt är det ju levande materia vi håller på med.