Replik: Att bruka skogen i verkligheten

Debatt
PUBLICERAD:
Men är det alldeles självklart att det är bättre att gå in i en skog och hugga några träd vart tionde år än att gå in och hugga mycket en eller två gånger per århundrade, skriver Reidar Persson.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Dock torde det i verkligheten vara så att mina grannar här i Värmlandsskogen vet mer om hur skogen fungerar än överklassare från Djursholm och så kallade experter från Bryssel, skriver Reidar Persson.

Svar till Carl Schlyter (NWT 31/7).

Greenpeace bedriver en kampanj mot svenskt skogsbruk. Kampanjgeneralen Carl Schlyter går i lokalpressen ut med budskapet att Värmland/Västerbotten med flera borde bli en förebild för uthålligt skogsbruk. Ety Schlyter, som är kemist och storstadsbo, tror sig veta att skogsbruket inte är uthålligt och vet också vad som skall göras för att lösa problemen.

Lösningen är tydligen framförallt att sluta med kalhyggen och börja med någonting som kallas plockhyggesbruk. Kalhygge ser förvisso ofta för djävliga ut, men vad är realistiska alternativ om skogsbruk nu skall bedrivas?

Schlyter är tydligen för klok och fin att läsa vad sakkunskapen säger. I Svenska Dagbladet har till exempel Björn Hägglund (före detta Dekan SLU;s skogsfakultet) nyligen skrivit en informationsrik artikel (Hyggesfritt fungerar sällan i Norden) där han diskuterar fördelar och nackdelar med kalhyggen/plockskogsbruk. Till exempel bör nämnas att plockhyggesbruk var förhärskande metod i Sverige från 1920 till 1950. Resultatet brukar beskrivas som en katastrof. Av visst intresse att reflektera över.

I teorin kan plockhuggning ibland ha vissa fördelar, ständigt marktäcke till exempel. Men är det alldeles självklart att det är bättre att gå in i en skog och hugga några träd vart tionde år än att gå in och hugga mycket en eller två gånger per århundrade. Nackdelarna med plockhuggning är talrika och är inte den enkla lösning som Schlyter med flera förespråkar.

Det sprids också en myt av bland andra Schlyter att de skulle vara ekonomiskt bättre för småbönder att arbeta med plockhuggning. Storskogsbruket sägs lura bönderna att kalhugga. Det är lustigt att huvudkällorna till plockskogsbrukets lov ofta är privata storskogsägare. Dessa har råd och resurser att försöka sig på plockhuggning, men är säkert synnerligen olämpliga rådgivare till de 200 000 småskogsägare som har mindre än 20 ha skog. Skall dessa få ett överskott från plockhuggning behöver de nog ha till exempel egna maskiner.

Vi måste lyssna på vetenskapen säger Greta Thunberg. Detta är något som också borde gälla för Greenpeace och Schlyter. ”Biologi slår ideologi, så är det bara” påpekar Björn Hägglund. Schlyter är politiker och anser dig uppenbarligen ha rätten att låta ideologin styra. Fakta är uppenbarligen ointressanta när de inte passar.

När jag läser Schlyters utgjutelser kommer jag osökt att tänka på biståndets barndom. När biståndet började på 1960-talet så åkte lärda professorer ut och undervisade bland annat bönder i hur de skulle sköta sina åkrar. Ofta gick det helt galet. Så småningom utarbetades metoder hur biståndet skulle samarbeta med bönderna.

Jag råkade nyligen delta i en kurs i tropisk skogsskötsel i Etiopien. En hel dag lades på att diskutera ”indigenous knowledge” (lokal kunskap). Lokalbefolkningen vet mycket som inte ”experter” vet och det är en kunskap som det är viktigt att utnyttja. Sida och andra biståndsorganisationer berömmer sig nu av att arbeta på detta sätt.

Detta är dock tydligen en erfarenhet som inte är av värde att använda i Sverige. Här förstår skogsbönder uppenbarligen inget utan kunskapen finns hos Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Miljöpartiet, Schlyter och fint folk i Stockholm och Bryssel. Dock torde det i verkligheten vara så att mina grannar här i Värmlandsskogen vet mer om hur skogen fungerar än överklassare från Djursholm och så kallade experter från Bryssel. I debatten om skogen behöver vi fakta och inte det som Schlyter & Co vill skall vara rätt.

Reidar Persson

Skogsbonde

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.