Något hårdraget kan man säga att ju mindre skog som avverkas i Sverige och Finland, desto färre kolkraftverk måste Polen avveckla, skriver Charlie Weimers.
När jag diskuterar skogspolitik i Bryssel är det uppenbart att många parlamentariker från andra länder kopplar begreppet "skog" till det vi skulle kalla friluftsområde. De ser för sitt inre ett större vildvuxet parkområde med asfalterade stigar och elektrisk belysning. De förstår inte vad vi menar med skog och uppskattar inte den roll som skogen har i svensk historia, kultur och industri.
Två tredjedelar av vårt lands yta är beskogad och förutsättningarna för skogsbruk skiljer sig mycket från kontinenten. Än i dag vilar en relativt stor del av vårt välstånd på de storskaliga industriella näringar som är sprungna ur skogen. Dessa industrier sysselsätter fler än 100 000 personer, ofta i delar av landet som skulle dö utan dem, och dessa näringar producerar 11 procent av vår industris totala förädlingsvärde.
Skogen omnämns inte med ett ord i EU-fördragen och därför är en nationell behörighet. Men nu vill miljökommissionär Frans Timmermans centralisera även denna makt till Bryssel. Frågan om nationellt självbestämmande har rundats genom att omdefiniera allt det som tidigare varit skogsfrågor till miljöfrågor eftersom träd binder koldioxid.
När EU-kommissionen presenterat ett förslag på en gemensam skogspolitik ligger fokus på klimatomställning. De bortser ifrån att de svenska skogarna fördubblats de senaste hundra åren och bundit koldioxid – gratis – under denna tid. De följer i stället miljölobbyn som skamlöst rycker statistik ur sitt sammanhang när de basunerar ut att ”avverkningen fördubblats under de senaste femtio åren”.
Kommissionen ser skogen som en pusselbit i den gröna omställningen. De har fått stark kritik av Skogsstyrelsen då de bortser från att förutsättningarna för skogsbruk skiljer sig mellan länder. De ignorerar hur viktig näringen är i Sverige och Finland. Både EU-ministern och statsministern har uttalat att kommissionen inte förstår svenskt skogsbruk, men har inte hotat med veto eller rättssak.
Om skogspolitiken blir en EU-fråga får andra länder inflytande över hur vi bedriver vårt skogsbruk. Kommissionen vill använda skogen för att absorbera koldioxid för att minska de ansträngningar andra länder måste göra för klimatmålen. Något hårdraget kan man säga att ju mindre skog som avverkas i Sverige och Finland, desto färre kolkraftverk måste Polen avveckla. Andra länder vill därför minimera avverkning i vårt land och delar därmed kommissionens önskan att fridlysa vår skog.
Kommissionen hade kunnat välja en annan väg och lyft upp skogsnäringen som en viktig förnybar resurs. Detta hade inneburit stora vinster för klimatet men varit mindre gynnsamt för andra länder.
Konflikten om skogen som kolsänka visar att det inte finns en skogspolitik som är rätt för hela Europa. Därför bör skogsfrågor inte beslutas i Bryssel. Särskilt inte av personer som aldrig har varit i en skog utan asfalt och belysning. Den föreslagna strategin riskerar ödelägga vår skogsindustri och det är därför ett nationellt intresse att skogsfrågor förblir en nationell angelägenhet.
Charlie Weimers
Europaparlamentariker (SD)