Den afghanska tragedin

Ledare
PUBLICERAD:
Talibananhängare firar i staden Chaman vid den afghansk-pakistanska gränsen.
Foto: Tariq Achakzai/AP
Medan västmakternas styrkor börjat dra sig ur Afghanistan efter 20 år så befinner sig talibanerna åter på frammarsch. Hela insatsen får sägas ha varit ett stort misslyckande nu när landet riskerar att kastas tillbaka i islamistiskt barbari.

Redan i september, lagom till 20-årsminnet efter terrorattackerna den 11 september 2001, är det tänkt att de militära styrkorna, som mestadels varit amerikanska, skall vara borta från Afghanistan. Nu blir det president Biden som får presidera över tillbakadragandet, men även hans företrädare var inne på samma spår. 20 år är en lång tid och hur länge mäktar man egentligen med att stanna?

Risken är nu överhängande att talibanstyret kommer tillbaka. I samma takt som omvärlden dragit sig ur så har talibanerna avancerat. Uppgifter gör gällande att mellan två tredjedelar och en fjärdedel av landet kontrolleras av talibanerna. Fler och fler rapporter kommer om de rent bestialiska dåd som följt i deras spår – mord, tortyr och skändningar. Personer som förknippas med det nuvarande styret mördas, skolor bränns och kvinnor förtrycks.

Detta är inget annat än en stor tragedi. Förhoppningsvis klarar regeringen i Kabul av att hålla talibanerna stången, men det är inget man kan räkna med. Korruption, maktmissbruk och splittring har plågat landet efter att talibanväldet störtats. Många afghaner är förvisso inte så trakterade att hamna under talibanerna igen, men förmår de att sätta sig till tillräckligt motvärn?

Afghanistans förbannelse är (förutom den religiösa extremismen då) dess bergiga geografi. Det gör landet både svårinvaderat men också svårstyrt från den som för tillfället besitter centralmakten. Människors lojalitet ligger med klaner och olika folkslag, och någon nationalkänsla att tala om finns inte. Att grannlandet Pakistan underblåser oron och stödjer olika terrorgrupper underlättar heller inte.

Landet är ett typexempel på en så kallad misslyckad stat ("failed state") och är förvisso inte ensam i den skaran dit också länder som Libyen och Somalia tillhör. Frågan är om det ens är värt att upprätthålla fiktionen om att det är en riktig statsbildning. Fast då kan man fråga sig vad alternativet vore.

Borde Afghanistan ställas under internationellt förmyndarskap och beskydd, med allt vad det innebär av utländska insatser, engagemang och kostnader? Finns överhuvudtaget den viljan och den orken i omvärlden. Och är det inte i stort sett det som vi sysslat med de senaste 20 åren, och se hur bra det har gått?

Ett annat alternativ är att lämna landet åt sitt öde så att de får reda ut sina problem bäst de kan på egen hand. Det är kanske det vi är på väg att göra. Risken med det är dock att det hela spiller över till övriga regionen. Det som fick Förenta Staterna att ingripa 2001 var också att Afghanistan hade blivit en fristat och träningsläger för terrorister, bland annat de som utförde 11 september-attackerna. Kanske någon sorts containment-politik kan fungera, där man låter landet vara, men slår till vid minsta tecken på att de exporterar terrorism?

Hur blir det då med befolkningen? Kan vi verkligen lämna den åt sitt öde? FN har numera sjösatt den folkrättsliga principen om "skyldighet att skydda" mot folkmord och brott mot mänskliga rättigheter. Men det är en princip som tillämpas väldigt selektivt så det är nog tyvärr inget afghanerna kan räkna med.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.