Segraren ur sommarens regeringskris heter inte helt oväntat Vänsterpartiet. I SVT/Novus senaste opinionsmätning får partiet 13,3 procent. Så mycket har de inte fått på två decennier, då Gudrun Schyman var partiledare. På kort tid har den nya partiledaren Nooshi Dadgostar visat att hon och V är en kraft att räkna med. Och det kommer att ge Stefan Löfven och socialdemokratin stort huvudbry framöver.
Vänsterpartiet ökar också på Socialdemokraternas bekostnad. Medan de ökat med 2,1 procentenheter har S sjunkit med 1,7. Även om det bara är V:s uppgång som är statistiskt säkerställd så får man ändå säga att trenden är tydlig. Vänsterlutande väljare uppskattar de raka puckar och den kaxighet som Dadgostar och V visat, och är missnöjda med hur S har hanterat politiken inom den nu brutna januariöverenskommelsens ram.
Vänstern vill självklart göra detta till en seger för själva sakfrågan som frammanande regeringskrisen – att det nu inte blir några marknadshyror i nyproduktion. Och visst, det är en fråga som nog knappast varit någon valvinnare. Det beror i sin tur på att borgerliga partier inte direkt argumenterat för den, samt förstås att vi haft hyresreglering hela efterkrigstiden. Men V-framgångarna beror nog mest på att man för en gångs skull tuffat till sig och gjort sig av med den allt mer solkiga dörrmattan.
Väljare gillar helt enkelt partier och politiker som inte låter sig hunsas. Märk vilken respekt som Dadgostar nu åtnjuter långt utanför de egna leden och långt in i borgerligheten. Det beror inte på Vänsterns politik. Sedan skall man förstås inte sticka under stol med den skadeglädje som uppstår när den socialdemokratiska ärkefienden får det svårt.
För svårt har de fått, och svårare kommer det att bli. S kan inte längre räkna med att V lägger sig platt under hotet om att en S-regering trots allt är bättre än alternativet. De är nu så stora att de förstås vill ha ett ord med i laget, och konstigt hade det varit annars. Det är så parlamentarismen fungerar. Det går inte att strunta i ett parti som kanske är hälften så stort som S.
Samma logik gäller för Sverigedemokraterna på den andra kanten, och hur mycket V än avskyr SD så gäller samma logik för dem båda. De är så stora att det inte går att låtsas om som om de inte finns. Därmed har de också effektivt skjutit i sank allt DÖ-snack från Centerledaren Annie Lööf om att samla "den breda politiska mitten" – en mitt som egentligen inte är bredare än Centerpartiet självt.
Däri ligger S problem när de skall skapa politiska majoriteter framöver. C vill inte att V har något inflytande, men för att samla en majoritet bakom sig kommer S att behöva både C och V, i synnerhet som koalitionspartnern Miljöpartiet ligger risigt till och hotar att falla ur riksdagen. C har redan anpassat sig genom att acceptera att hyresfrågan är död, men hur långt klarar de av att gå? Sakpolitiskt står C för en starkt marknadsekonomisk politik som V (och många inom S) skyr som pesten.