Ingrid Sonnelid, 75, har sett kvinnorna ta över – ”en enorm skillnad”

Inger Sonnelid, 75, har kommit in till kontoret i möbelvaruhuset på Våxnäs i Karlstad, som hon gör varje dag.

Tillsammans med sonen Mikael tar hon sig an dagens uppgifter i familjeföretaget.

– Så länge benen och huvudet är med så kan jag fortsätta.

Det är en av fördelarna med att vara verksam i sitt eget företag.

– Hade jag inte varit delägare hade det inte gått.

Ingrid Sonnelid litar på att omgivningen säger till när hon börjar göra dumheter och fortsätter göra det som hon gjort i 50 år nu – att sälja möbler och inredning till värmlänningarna.

Hon är styrelseordförande för verksamheten som består av fyra bolag, där Sonnelids möbler är ett. De har 40 anställda och omsatte förra året över 100 miljoner kronor.

– Förra året var fantastiskt och det ser ut som 2021 går åt samma håll, säger Ingrid Sonnelid.

På huset står det numer bara Mio.

– Namnet Sonnelids togs bort från fasaden för fem år sedan.

Mikael Sonnelid är tredje generationen i företaget som startades av Ingrids svärfar 1944.

– Från början var det en tapetserarverkstad. Det finns mycket historier från den tiden hur man levererade saker med cykel.

Sedan fem år tillbaka är Mikael vd, Ingrids ex-man Bengt-Olof och yngsta sonen Marcus är delägare och sitter i styrelsen.

Hur är det att jobba tillsammans med sin ex-man?

– Man kan vara vänner ändå och det är inga problem. Företaget är tillräckligt stort så vi behöver inte gå på varandra.

Sonnelids är, tillsammans med Wards, Walfrid Svenssons och Engelbrekts, klassiska möbelhandlare i Karlstad från tiden före de stora kedjorna.

– Ett tag låg butiken i Forshaga sedan flyttades den till Drottninggatan i hörnet med Östra torggatan. Där var den fram till 1970-talet. Då förvärvade vi den här fastigheten.

Det var också på 1970-talet som Ingrid började komma in i företaget.

– Det var väl typiskt för familjeföretag. Det pratades jobb under söndagsmiddagarna. Jag såg att svärfar hade väl mycket att göra och erbjöd mig att hjälpa till med handbokföringen.

Det gjorde hon hemifrån och i stora bokföringsböcker.

– Ju större barnen blev ju mer jobbade jag, säger Ingrid.

Hon är uppvuxen på en gård i norra Väse och tog så småningom realexamen i Molkom.

Efter det jobbade hon en tid på socialbyrån och i ett byggföretag.

– Jag har utbildat mig lite eftersom och är delvis självlärd. För mig var det självklart att gå in i företaget.

”Kokade kaffe”

Då var det ovanligt att företagsfruar tog plats.

– Det flesta var med och städade och kokade kaffe. Tyvärr har det varit så att branschen varit ganska mansdominerad. Jag brukar kalla dem ”sega gubbar”.

På Mios möten var hon länge ensam kvinna.

– Jag har inte varit så störd av det.

Numera finns fler kvinnor i styrande positioner. Och fler kvinnor som kunder i butiken.

– Förr var det männen som betalade och som hade sista ordet när det skulle köpas möbler.

– Det har ändrat sig enormt. Nu är vi kvinnor starka och självständiga.

Under Ingrid Sonnelids halvsekel i branschen är det en novemberkväll 1983 som satt sig mer än något annat i minnet.

Ett händelse som många äldre Karlstadsbor säkert kommer ihåg.

– Det var fredag innan skyltsöndagen när brandlarmet gick vid halv åtta. Vi kom ner här vid nio-tiden och då var allt övertänt.

– Vi hade alla ordrar på papper i ett kassaskåp. En brandman stod och sprutade på kassaskåpet och när vi kunde öppna det hade allt klarat sig. Det var en lättnad.

Nervösa timmar

En lättnad var det också när stod klart att alla försäkringar var på plats.

– Det var nervösa timmar. När polisen fick klart för sig att det var någon som tänt på och inget vi gjort fel då drog vi en lättnadens suck.

Det visade sig att några barn kastat in tomtebloss genom brevinkastet. De hade landat på en lättantändlig matta innanför dörren. Sedan gick allt fort.

– Det var aldrig någon tvekan om att vi skulle fortsätta och bygga upp allt igen, säger Ingrid Sonnelid.

Nio månader senare var det dags för nyöppning med ett helt nytt hus på samma grundplatta.

– Vi fick ett bud på plattan anonymt som vi sa nej till. Vi vet förstås inte vem det var men vi vet att Ingvar Kamprad var intresserad av Karlstad då.

När Ikea till slut etablerade sig i stan spekulerades det i media vad som skulle hända med konkurrensen.

– Vi var aldrig oroliga. Vi hade hört från andra ställen att det inte påverkat negativt. Tvärtom så drog Ikea och Bergvik folk från hela Värmland och gjorde Karlstad till en riktig handelsplats, säger Ingrid Sonnelid.

En lyckosam satsning var också att ta in ett nytt sortiment med inredningsdetaljer.

– På 90-talet var det ekonomisk kris men då fanns det alltid något litet som folk kunde handla.

Utvecklingen i möbelbranschen har under hennes tid i företaget gått från klassiska svensktillverkade möbler till mer slit och släng och billigare alternativ.

Nu finns en stark rörelse för ökad hållbarhet och miljötänk. Hur påverkar det er?

– Än så länge har vi inte märkt av det. Kanske blir det så att folk börjar köpa bättre kvalitet. Men allt kan hända och då får vi ta tag i det.

Hur tänker du kring miljön personligen?

– Jag är inte någon miljönörd men när man läser om hur havsbotten ser ut och hur plasten har förstört så känns det tragiskt.

2006 byggdes butiken ut med 750 kvadratmeter i samband med Ikeas etablering. Då målades också den gula tegelbyggnaden i svart.

– Det var min yngste son Marcus som är arkitekt som ville ha svart. Jag trodde att stadsarkitekten Lagergren skulle svimma när vi kom med förslaget. Men han gick med på det till slut.

– Det var ett sätt att modernisera, en ny profil. Jag tycker det blev bra. Gult tegel var så mycket 70-80-tal.

Vilken inredningsstil gillar du bäst?

– Jag är inte den pyssliga typen. Jag tycker bäst om klassikerna.

Som för alla andra var det skakigt i början av pandemin.

– Vi började med att korttidspermittera men förstod snart att det inte behövdes. Personligen har jag inte varit orolig. När det var som värst gick jag inte ut i butiken utan höll mig på kontoret. Det biter nog inte på krutkäringar, haha.

Badar i havet

På sommaren tar Ingrid Sonnelid mer ledigt.

– Då åker jag till vårt smultronställe i Grebbestad, påtar i trädgården och badar i havet.

– Vi har haft det i 40 år och har fem små hus så att alla kan ha sitt. Jag klarar inte riktigt av att ta hänsyn hela tiden.