"Människan måste utforska"

Apolloprojektet

Apollo 15. Med Apollo 15 lade det amerikanska månprogrammet in den högsta växeln. Nu blev månfärderna betydligt mer ambitiösa och vetenskapligt inriktade.

Det var också bråttom. Månprogrammet befann sig på upploppet och de planerade Apollo 18, 19 och 20 hade ställts in efter det att kongressen och Vita huset skurit ned på anslagen till rymdflygstyrelsen Nasa. Det innebar att man fick flytta fram de så kallade J-uppdragen, som innebar längre vistelser på månen och mer utforskning. All utrustning uppgraderades, inklusive Saturnusraketen, Apollofarkosten och månlandaren. En särskild månbil togs också med för att möjliggöra längre utfärder.

Besättningen, alla med bakgrund i flygvapnet, leddes av David Scott, en veteran från Gemini och Apollo 9, medan Jim Irwin och Al Worden var nykomlingar. Irwin hade haft tur. Tio år tidigare hade han som testpilot kraschat och skadat sig allvarligt men återhämtat sig. Nu skulle han få gå på månens yta. Scott är den enda som lever i dag.

Apollo 15 blev den första riktigt vetenskapliga månfärden. Astronauterna hade drillats i att bli fältgeologer av Caltech-professorn Lee Silver, och blivit riktigt intresserade av geologi. Dessa kunskaper skulle visa sig ovärderliga när de sedan skulle välja ut vilka stenprover de skulle ta med sig. Medan Scott och Irwin befann sig på månytan skulle Worden göra omfattande observationer och mätningar från kommandomodulen, som fått namnet Endeavour efter upptäcktsresanden James Cooks fartyg. Till sin hjälp hade han ett särskilt instrumentpaket som var monterat på sidan av servicemodulen. Den bästa hjälpen fick han dock av den träning han fått av den egyptiske geologen Farouk El-Baz.

Den 26 juli 1971 lyfte Apollo 15 från Kennedy Space Center och den tre dagar långa färden till månen skedde utan några större missöden. Månlandningen skedde den 30 juli och den utvalda platsen, Hadley-Apenninerna, var en geologisk guldgruva. Bergskedjan Apenninerna hade uppstått i månens forntid när ett stort nedslag hade skett och bildat Mare Imbrium. Landningsplatsen befann sig mellan bergen Mons Hadley och Hadley Delta, i närheten av Hadley Rille, en slingrande klyfta med en bredd på 1,5 kilometer och ett maxdjup på 370 meter. Platsen utlovade en stor variation av olika prover från månens geologiska historia.

För att undvika de högsta bergskrönen, som kunde bli upp till 5 kilometer höga, fick man stiga ned brant. Vid landningen hamnade ena benet till månlandaren, döpt till Falcon, nere vid randen till en mindre krater, vilket fick den att luta snett. För att vara utvilade till den första månpromenaden så skulle astronauterna sedan sova, men först så gjorde Scott något unikt men som han lärt sig under sin geologiträning. De öppnade dockningsluckan i taket så att han kunde titta ut och göra en första 360 graders visuell inspektion av området de senare skulle utforska.

Den 31 juli, i dag för exakt 50 år sedan, var det så dags för den första av tre månpromenader under lika många dagar. När Scott klivit ut så sade han "När jag står här vid det okändas under vid Hadley inser jag att det är en grundläggande sanning i vår natur – människan måste utforska, och det här är utforskning när den är som allra bäst".

Scott och Irwin plockade fram månbilen, som legat hopfälld i månlandarens nedre steg, och gav sig av för en tur mot klyftan Hadley Rille, för att fortsätta mot Elbow-kratern och till sist en krater på sidan av berget Hadley Delta, där de fick en magnifik utsikt. De körde sedan tillbaka till landaren för att sätta upp det sedvanliga instrumentpaketet ALSEP. Med hjälp av en färg-tv-kamera monterad på månbilen kunde geologerna följa deras arbete i realtid från markkontrollen i Houston.

Målet för dag två var en sluttning på Mons Hadley, ett berg som var hela 4,5 kilometer högt. Vid Spur-kratern hittade de vad som kanske var hela Apolloprogrammets mest spektakulära fynd. En av kristaller glittrande sten av bergarten anortosit, över 4 miljarder år gammal från den gamla månskorpan som nu lång djupt ner men som slungats upp under något meteoritnedslag. Den fick namnet Genesis-stenen och har bidragit till att lära oss om månens och solsystemets tillblivelse.

Under den tredje dagen var det sanningens minut för de borrprover som Scott kämpat med dagarna innan. De ville bara inte komma loss, men efter en sista ansträngning lyckades de få upp dem, men värdefull tid hade gått åt. Den tredje månutflykten, som gick till randen av Hadley-klyftan för ännu en storslagen vy, fick kortas ned.

Innan de packade upp så gjorde Scott en demonstration av att olika tunga objekt faller med samma hastighet, och som Galileo först gjort från lutande tornet i Pisa. En geologhammare och en falkfjäder i månens vakuum blev bevisen på att Galileo hade rätt. Till sist parkerade Scott månbilen en bit bort så att dess kamera kunde filma uppstigningen. Där passade han på att i all tysthet lägga ned en minnesplakett över de astronauter och kosmonauter som fått sätta livet till i rymdforskningens tjänst, samt en liten aluminiumfigur kallad "fallen astronaut".

Efter att åter ha dockat med Endeavour tillbringade de ytterligare ett par dagar i omloppsbana kring månen, och sköt bland annat ut en minisatellit. På färden tillbaka till Jorden gjorde Al Worden den första rymdpromenaden i interplanetär rymd när han skulle hämta fotokassetterna som han hade använt för att fotografera månens yta, och som fanns på utsidan av servicemodulen.

När de landade i Stilla havet utanför Hawaii den 7 augusti vecklade en av de tre fallskärmarna inte ut sig, men de andra räckte även om det blev hårdare nedslag i vattnet. Månfärden hade blivit en stor succé, framför allt vetenskapligt, och det skulle de två återstående bli också. Just när det började bli som mest intressant så hade dock politikernas och allmänhetens intresse svalnat.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Apollo 10: Generalrepetition inför månlandningen (22/5 2019)

Apollo 11: Örnen har landat (20/7 2019)

Apollo 12: Precisionslandning i Stormarnas ocean (16/11 2019)

Apollo 13: Houston, vi har fått ett problem! (11/4 2020)