Beskedet om cancer kom i slutet av juni, knappt en månad senare fick Karin Andersson se hur sambon Kennet Boij bars ur huset i en kista. Nu lyfter änkan sin kritik mot hur vården har hanterat situationen.
– Det var ingen som ägde problemet på något sätt, säger hon.
En period om knappt fyra veckor som präglats av oerhörd ovisshet och påfrestning – känslor som enligt Åtorpsbon Karin Andersson blivit än mer påtagliga till följd av hur vården har organiserats. Andersson berättar att hon och Kennet bott ihop i 30 år, en tid som led mot sitt slut i förra veckan.
Sängliggande i slutskedet
– Han hade cancer i hela kroppen. I lungor, mage och njurar. Mot slutet vägde han 40 kilo, det var inget kvar av honom, berättar Andersson som uppger att Kennet fått en remiss om röntgen hos Pilgården i Degerfors innan midsommar och kort därefter mottagit det förödande beskedet från en regional klinik i Örebro.
– Han hade varit dålig och sjuk en längre tid då, men han ville inte söka vård. Till slut var vi tvungna att ringa ambulans och då fick vi fort hjälp och ett palliativt team kopplades in, fortsätter Andersson.
Karin berättar att Kennet ville vårdas i hemmet och att regionen ofördröjligen bistod paret med säng, syrgas och andra hjälpmedel för att tillgodose hans önskan. Kort därefter inträdde problemen.
– Läkaren kom hit en enda gång på fyra veckor och då fick jag dessutom tjata mig till det. Vad gäller Åtorps vårdlag så har de haft brist på vikarier och flera av de som kommit hit har inte vetat vad de ska göra, förklarar Andersson som menar att avsaknaden av utbildning och bristande kunskap i det svenska språket varit två huvudsakliga orsaker till vikarieproblemen.
– Men utöver några av vikarierna så har jag inga klagomål på personalen, alla som har kommit hit har varit jättetrevliga och empatiska, utan det är organiseringen av det hela som jag inte tycker har fungerat, tydliggör Andersson som ifrågasätter varför det ska finnas flera huvudmän inblandade.
Organiseringen förebrås
Som svar på tal klargör verksamhetschefen för regionens vårdcentraler i väst och Karlskoga lasaretts tillförordnade platsansvarig Susanne Brewitz att det ena inte utesluter det andra.
– Om den palliativa enheten kopplats in så bär vi ansvaret för patienten oavsett om den vårdas hemma eller på sjukhus. Det finns tydliga överenskommelser mellan kommunerna och regionen kring det här och gränsdragningarna är glasklara, i synnerhet vad gäller den palliativa vården, förklarar Brewitz.
Andersson talar också om att hon, när den palliativa enheten blev inkopplad, tillfrågat vilken deras roll var i ett förfarande som detta, varpå hon mottagit svaret att den var av konsulterande karaktär.
– Det palliativa teamet konsulterar på det viset att de avgör vem som ska bära ansvaret. Man gör en bedömning om det krävs allmän palliativ vård eller om man behöver vidta mer specifika åtgärder. De på palliativa är medicinska specialister och har ansvaret för smärtstillande och annan specialutrustning medan omvårdnadsansvaret hamnar hos kommunen, fortsätter Brewitz.
Därom tvista de lärda
Enligt Andersson har de gångna veckorna inneburit ett rejält kraftprov och ger uttryck för att den anhöriga åläggs mer ansvar om den sjukdomsdrabbade valt att vårdas inom hemmets väggar.
– Jag har full förståelse för att man känner att man har mer ansvar när man är ensam i många timmar med den som är sjuk. Men det medicinska ansvaret ligger absolut hos den palliativa enheten, genmäler Brewitz.
– Det finns alltid en samverkan mellan regionen och kommunerna och det ska inte kunna knaka i kommunikationen utan det här är något som ska flyta på sömlöst. Sedan kan det hända att det inte har fungerat som det ska i det här fallet men då måste vi ta reda på det först och höra vad hon har att säga. Det vore otroligt värdefull information för oss, avslutar Brewitz.
Sedd över axeln
Vad gäller den kommunala vårdinsatsen berättar Andersson att personalbristen, utöver problemen med en del vikarier, också föranledde att de dagliga uppsiktsbesöken uteblev vid fyra tillfällen.
– Kennet var väldigt sjuk men trots det blev han bortglömd fyra gånger då vårdlaget inte dök upp. Jag fick då svaret att det berodde på att det inte fanns tillräckligt med ordinarie personal som kunde följa med vikarierna ut och att man skulle skriva en avvikelserapport, säger Andersson.
– Ovissheten tärde på en. Regionen och kommunen hänvisade ofta fram och tillbaka mellan varandra och det var ingen som riktigt ville ta ansvaret. Det var en jobbig upplevelse, Kennet var ofta okontaktbar på grund av morfinet och då blev det ännu svårare, uttrycker Andersson som tillägger att regionen, mer än en vecka efter dödsfallet, ännu inte hämtat sängen eller utrustningen.
Kommunens enhetschef för hemvården Muris Beslagic uppger att han inte vill gå in på några detaljer utan är återhållsam med sina kommentarer i frågan.
– Jag kan bekräfta att vi överlag har haft svårigheter med rekryteringen i hela kommunen, inte bara inom vårdlaget i Åtorp. Det är en stor utmaning och något vi kommer att behöva titta på och utvärdera, kungör Beslagic.
Varför skickar man ut vikarier som inte är till någon hjälp?
– Det är inget som jag kan besvara i dagsläget, svarar Beslagic och tillägger:
– Jag tycker att de vikarier vi har är väldigt duktiga utifrån de förutsättningar och omständigheter som finns. Jag vill inte prata offentligt om något enskilt fall utan det får vi diskutera inom organisationen, klargör Beslagic.
Rogivande sinnelag
Andersson fastslår att hon inte är missnöjd med personalen på individnivå utan med den ifrågavarande oklarheten och bristfälligheterna i organiseringen.
– Jag har lärt mig mycket av det här, på både gott och ont. Jag är lättad över att han aldrig behövde lida och ligga i smärtor, på det viset behöver jag inte vara rädd för att få sjukdomen själv. Kennet sa alltid ”härifrån ska de bära ut mig” och det känns skönt att han fick som han ville, avslutar Andersson.