Enbart kost och motion räcker inte för personer med typ 2-diabetes

Debatt
PUBLICERAD:
Det råder en stor samstämmighet om att medicinering är viktigt och om vi verkligen ska lyckas med detta måste vårdcentralerna få möjlighet att betala för medicineringen, skriver Margareta Hellgren.
Foto: Eva Almqvist
Det är dags att diskutera nollvision för diabeteskomplikationer, det borde vara lika självklart som att vi har en nollvision för död i trafiken, skriver Margareta Hellgren.

För den som får typ 2-diabetes ska effektiv läkemedelsbehandling sättas in direkt vid diagnos, allt för att undvika följdsjukdomar och komplikationer. Basen i behandlingen är alltid livsstilsförändringar med viktnedgång och ökad fysisk aktivitet, men det måste kompletteras med läkemedelsbehandling.

Det räcker inte enligt behandlingsrekommendationerna att enbart ge patienten kost- och motionsbehandling, vilket ändå fortfarande görs i mycket hög grad. Det är dags att diskutera nollvision för diabeteskomplikationer, det borde vara lika självklart som att vi har en nollvision för död i trafiken.

Minst 400 000 svenskar har typ 2-diabetes och det viktigaste målet för behandlingen av sjukdomen är att nå det uppsatta målvärdet för blodsocker (HbA1c), blodtryck och kolesterol och det ska göras tidigt i sjukdomen, vid diagnos. Detta för att förhindra eller skjuta fram följdsjukdomar och komplikationer som till exempel stroke, hjärtinfarkt, skador på ögon, fötter eller njurar.

Behandlingsrekommendationerna är i dag individanpassade och målet med behandlingen anpassas efter individens ålder, övriga sjukdomar och hur länge de haft sin diabetes. Grundregeln är dock att behandling med kost och motion ska kompletteras med medicin.

En nyligen publicerad studie med 78 000 patienter från Nationella Diabetesregistret, NDR, visar att en majoritet av dem hade ett för högt blodsocker ett eller flera år efter att de diagnostiserats.

Enligt studien ger en fördröjning med ett år för att få ner blodsockernivåerna till de uppsatta målen, samhällskostnader på 113 miljoner kronor. Om man bara ser till personer under 65 år, är kostnaderna mer än dubbelt så stora (279 miljoner).

Det råder en stor samstämmighet om att medicinering är viktigt och om vi verkligen ska lyckas med detta måste vårdcentralerna få möjlighet att betala för medicineringen. I dag är det olika i olika regioner, medan läkemedelskostnader betalas centralt i vissa fall hamnar kostnaden för läkemedel direkt på vårdcentralerna i andra.

I de regioner vårdcentralerna får stå för notan är det många vårdcentraler som inte har råd att bekosta dyra läkemedel utan att samtidigt dra ner på annan verksamhet, vilket förstås inte är önskvärt.

Varken läkaren eller patienten ska acceptera att man inte når sina mål för diabetesbehandlingen och därför löper risk att drabbas av svåra följdsjukdomar och komplikationer. Når vi målen kan vi också nå nollvisionen.

Margareta Hellgren

Docent i allmänmedicin, forskare på Skaraborgsinstitutet och på institutionen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.