Sande: Ha lite förtroende för din nästa

Signerat
PUBLICERAD:
Coronapandemin har givit fritt spelrum åt en unken människosyn som i grova drag går ut på att vanliga människor inte är kapabla till ansvarsfullt beteende, skriver Blanche Sande.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Vi lever i ett samhälle där den enskilda människan har löjligt lite makt över sitt eget liv, skriver Blanche Sande.

I måndags befriades England äntligen från huvuddelen av de drakoniska restriktionerna mot corona. Bland normala människor var lättnaden stor. Bland den samhälleliga eliten rådde däremot varierande grader av panik. Kaos väntades utbryta när vanliga människor tilläts bestämma själva över sin vardag igen.

Ett illustrativt exempel är hälsopsykologen Robert West, som twittrade att det är ”fullständigt galet” av den brittiska regeringen att låta britter ta personligt ansvar när det gäller att begränsa smittspridning. West liknar det vid att avskaffa alla trafikregler, alla trafikljus och dessutom vänsterregeln. Samma sorts kaos detta skulle resultera i, menar West är att vänta om människor själva får bestämma om de ska bära munskydd – i ett land där 88 procent av den vuxna befolkningen har fått minst en dos vaccin.

Ett annat exempel är psykologiprofessorn Stephen Reicher, rådgivare till den brittiska regeringens Scientific Advisory Group for Emergencies (Sage), som skrev i The Guardian att människor behöver myndigheternas tillsägelse för att ”göra det rätta”. (Det rätta verkar i hans ögon vara att leva som om digerdöden svepte över världen.) Om inte människor blir tillsagda vad de ska göra, skrev Reicher, ”underminerar regeringen folks möjlighet att agera ansvarsfullt”. Med andra ord: ansvarsfull är gemene man bara så länge regeringen tar ansvar åt honom.

De har inga höga tankar om sina medmänniskor, dessa experter. Tyvärr är de långt ifrån ensamma om det. Coronapandemin har givit fritt spelrum åt en unken människosyn som i grova drag går ut på att vanliga människor inte är kapabla till ansvarsfullt beteende. Flera opinionsundersökningar har till exempel visat att de flesta anser att de själva beter sig ansvarsfullt under pandemin, men att andra i allmänhet är oansvariga. En MSB-undersökning i början av året visade att hälften av svenskarna ansåg att de själva följde myndigheternas restriktioner ”mycket bra”; enbart sex procent var lika nöjda med andras insats.

Övertygelsen att andra människor inte är att lita på, inte ens när det gäller deras förmåga att hantera sina egna affärer, är utbredd i praktiskt taget alla väljargrupper. Den präglar inte bara coronadebatten, utan styr utformningen av hela vårt samhälle.

Ta det svenska alkoholmonopolet. Enligt årets förtroendebarometer från Medieakademin känner 73 procent av Sveriges befolkning förtroende för Systembolaget. Men få skulle hävda att de själva behöver någon som hindrar dem från att köpa vin en söndag eller begränsar deras tillgång på korrekt tempererad öl. Det är andra som inte kan hantera grundläggande frihet. Grannen. Den impopulära släktingen. Den anonyma massan.

Samma idéer präglar det politiska systemet i stort. Själva välfärdsstaten bygger på föreställningen att vanliga människor inte kan anförtros ansvaret att spara till sin egen pension eller frivilligt försäkra sig mot arbetslöshet och sjukdom. Någon som vet bättre måste göra det åt dem. Frågar man anhängare av välfärdsstaten svarar de allra flesta att de själva förstås skulle teckna socialförsäkringar frivilligt om de inte vore skattefinansierade. Men tanken på att andra människor skulle vara kapabla till samma ansvar som en själv, svindlar tydligen.

I själva verket är de allra flesta fullt förmögna att ta ansvar för sig själva – eller skulle vara det, om de någonsin fick chansen. Det är när människor sätts att tillvarata främmande personers intressen de ofta misslyckas. Få människor är kapabla att ansvarsfullt spendera andras pengar, och om de över huvud taget existerar har de hittills hållit sig långt borta från politiska förtroendeposter.

Vi lever i ett samhälle där den enskilda människan har löjligt lite makt över sitt eget liv. Orsaken till att så många tolererar detta är misstron mot andras förmåga till ansvarstagande. Särskilt utbredd verkar denna misstro vara i den politiska klassen. Om beslutsfattare bara kunde känna lite mer förtroende för oss andra, och lite mindre förtroende för sin egen förmåga att veta bäst, skulle vårt samhälle fungera betydligt bättre.

Blanche Sande

Fri skribent

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.