Johanna Holmblad, 24, gav sig nyligen ut på sitt livs cykelfärd.
145 mil på 15 dagar, från Abisko högst upp i norr till sitt hem i Gräsmark - helt själv.
– Om tiden fanns hade jag gärna fortsatt söderut, säger hon.
Det har varit på tapeten länge. Den här sommaren kom Johanna Holmblad från Kymmen i Gräsmark äntligen iväg.
– Jag har hört om många som cyklar genom hela Sverige. Flera somrar i rad har jag tänkt att det skulle vara kul att göra det, men det tar tid och man måste planera. Nu var jag ledig mellan läkarexamen och jobb, då passade jag på. Det blev inte hela Sverige, men en bra bit, säger hon.
Hon tog tåget upp till Abisko, dit cykeln hade skickats upp tidigare.
Sedan började hemresan på sadeln, med tältet på pakethållaren.
– Det var lite nervöst första dagen, då var jag som mest osäker på mig själv. Men det gick bra. Första sträckan från Abisko till Kiruna var den finaste, det var en speciell miljö. Första tio milen var det bara fjäll med snö som låg kvar.
Så fortsatte resan. Cirka tio mil varje dag, från snö till högsommarvärme.
– Jag tänkte att det skulle ta max tre veckor, men det gick över förväntan.
– Dag två cyklade jag från Kiruna till Gällivare, det var en ganska lång sträcka där det regnade hela dagen och natten. Så då var det lite tufft.
Sovplatsen var alltid densamma - tält - men också alltid olika.
– Jag sov på camping varje natt. Det blev jätteenkelt att göra på det sättet. Även om jag inte planerade innan så fanns det alltid campingställen efter rimliga sträckor.
När var det som tyngst?
– Efter 40 mil fick jag ont i ena låret, jag tror att det var ett muskelfäste som blev överansträngt. Då blev jag lite orolig för jag visste inte om det skulle gå över. Jag cyklade en kortare sträcka då och försökte att inte pressa för mycket. Som tur var så gick det över, men då var det tungt. Det var också väldigt mycket mygg där. Eftersom jag cyklade lite kortare fick jag mer tid i tältet, så jag fick kasta mig in och stänga så att det inte kom in några, skrattar hon.
– Jag fick också punktering på cykeln några gånger, men det löste sig.
Smärtan släppte i låret och det flöt på för Johanna.
– Det gick jättebra efter det. Jag mötte mina föräldrar i Östersund runt midsommar, då hade jag cyklat 90 mil och det kändes verkligen som att jag skulle klara det här. Mycket är ju psykiskt under en sådan här resa, men jag tog etapp för etapp och sista biten var en lätt match.
Särskilt många cykelleder blev det inte för Johanna Holmblad, trots 145 mil på just en cykel.
– Jag cyklade på vanliga vägar, följde E45:an mycket. Främst för att det inte fanns så många andra alternativ om man vill cykla på asfalt. Jag tycker att det gick bra, ibland var det mycket trafik, men nästan alla undvek att köra för nära.
Fick sällskap sista biten
15 dagar senare, när endast en mil återstod och målet var nära, fick hon sällskap för första gången.
– Min pappa cyklade med mig från Torsby, då kändes allt så himla peppande och mina kompisar stod längst vägen mellan Torsby och Gräsmark. Det gav mig riktig energi sista biten.
Hon hade, faktiskt, ännu mer att ge.
– Om tiden fanns hade jag gärna fortsatt söderut och cyklat genom hela Sverige. Det kanske kan bli av nästa sommar. Även runt Island skulle jag vilja cykla.
Bara att cykla tio mil varje dag i drygt två veckor är en bedrift nog. Att dessutom göra det själv gör det knappast mindre imponerande.
– Jag tänkte att det kanske skulle bli jobbigt. Vi är ju alla olika, vissa trivs bättre i sitt eget sällskap. För mig funkade det bra, jag kände mig aldrig ensam. På kvällarna var det lätt för mig att ringa och prata med någon, om jag ville det. Det är en bra grej att ha med sig framöver, man kan resa själv och ändå uppskatta det.
När Johanna Holmblad får välja ut sitt bästa minne från resan visar det sig att hon inte var själv så ofta som man kanske kan tro.
– När man kommer med cykel och sin packning är det väldigt många som kommer fram och vill prata. Jag blev bjuden på fika flera gånger om på rastplatser. Så blir det inte om man kommer med sin bil, utan nu frågade många vart jag var på väg.
– Under ett av mina stopp stannade jag på samma rastplats som två farbröder som kom med sin bil. Vi pratade jättemycket om allt möjligt, det var väldigt trevligt. Jag träffade även två schweizare som också var ute och cyklade. De berättade massa historier från ställen de har cyklat på. Det bästa var nog ändå att man mötte folk. Och naturen såklart, hela Sverige är superfint på sommaren.
Hon rekommenderar andra att göra samma, eller liknande resa.
– Ja, absolut! Om man inte vill cykla i flera veckor, ta en helg då. Man kan ta sig fram så långt på egen maskin med bara sina ben. Det är mycket med cyklingen som jag tycker om.
Något tips?
– Att ge sig i väg, avslutar Johanna Holmblad.