Betydelsen av damfotboll

Ledare
PUBLICERAD:
Fantastiska idrottskvinnor, men förmodligen fysiskt svagare än spelarna i herrlandslaget.
Foto: Adam Ihse/TT
Bollen är satt i rullning. Nästa gång det är dags för de Olympiska spelen, kommer kanske många kvinnor att få se sig omsprungna av medtävlare som föddes som män.

Det svenska damlandslaget i fotboll vann OS-premiären mot USA med 3-0. I en stor del av medierapporteringen omnämns de dock inte som damlandslaget, utan bara som "svenska fotbollslandslaget". Förmodligen ska detta syfta till att lyfta damerna så att de får samma status som herrarna, men konsekvensen blir snarare den omvända. När begreppen herr och dam suddas ut, blir intrycket snarare att det ena är ett A-lag och det andra ett B-lag. Det är ju mycket beklagligt. Damfotboll förtjänar att uppmärksammas och hyllas utifrån dess egna förutsättningar.

Vi lever i en tid med ett märkligt förhållande till kön. Ena stunden är det oerhört viktigt hur människor ser ut mellan benen, nästa stund är det ovidkommande eftersom det påstås att könet sitter i hjärnan. För en tid sedan hade vi en debatt huruvida vården borde tala om "kvinnor" eller något i stil med "personer med livmoder", men ingen verkar vilja tala om livmoderbärare inom idrotten – där är trenden snarare den motsatta.

I detta OS tävlar för första gången en transperson, nämligen den nyzeeländska tyngdlyftaren Laurel Hubbard. Hubbard föddes som man men genomgick könsbyte i 30-årsåldern – således kommer Hubbard att tävla i damernas 87-kilosklass. Hubbard må ha testosteronnivåer under gränsvärdet, men det faktum att atleten gick igenom en manlig pubertet ger ändå fördelar. Det är därför som exempelvis internationella rugbyförbundet sagt nej till att låta transkvinnor spela tillsammans med damer – de menar att skaderisken är förhöjd när en kvinna tacklas av någon som gick genom puberteten som man.

Men det är starka vindar som just nu blåser på för att, som det heter, "inkludera transpersoner". Och det låter ju fint. Ingen vill väl stänga ute människor som vill idrotta? Frågan är dock större än så.

Lena Andersson konstaterade på Svenska Dagbladets ledarsida (9/1): "Frågan om könstillhörighet har fått stark laddning i de västerländska offentligheterna på senare år. Bakom finns samma idéer som gett oss alternativa fakta och sanningsrelativism. Kategorier är godtyckliga, allt flyter, ingenting äger inre nödvändighet..."

Det är exempelvis knappast en slump att Lufthansa nyligen meddelade att de ska sluta använda "damer och herrar" som hälsningsfras. Det handlar om att tillfredsställa en liten men högljudd minoritet som anser att allt annat än könsneutrala termer är diskriminerande.

På samma sätt görs transpersoners deltagande i idrott till en rättvisefråga. Huruvida de övriga kvinnliga idrottarna tycker att det är rättvist att behöva tävla mot personer som tidigare fanns i herrklassen, verkar inte vara lika viktigt.

Bakom transaktivismen finns naturligtvis en vilja att minska lidandet för människor som upplever att de föddes med fel kön. Det är i grunden en sympatisk ambition. Men konsekvensen har blivit att den urholkar innebörden av människans mest fundamentala tillhörighet – den som man eller kvinna.

Att släppa in transkvinnor i Olympiska spelens damgrenar, är början på ett sluttande plan där det kanske finns ett fåtal vinnare, men väldigt många förlorare.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.