För varje varnande röst, har det funnits minst lika många röster som har gjort allt i sin makt för att tona ned faran i den eskalerande utvecklingen, skriver Jonatan Lönnqvist.
Att två barn, ett i förskoleåldern och ett i lågstadieåldern, i lördags skottskadades när de var ute och lekte har med rätta väckt starka känslor. Händelsen ägde rum i Stockholmsförorten Flemingsberg. Barnen förefaller inte ha varit måltavlor, utan verkar ha blivit träffade i samband med något slags gänguppgörelse
För mig blir händelsen lite extra omskakande, eftersom jag har jobbat som lärare i Flemingsberg. Skolan jag undervisade på var tuff. Jag mötte många ungdomar som var tydligt präglade av en destruktiv förortskultur. Men jag mötte också fantastiska elever – majoriteten med invandrarbakgrund – som kan gå hur långt som helst i livet.
I nuläget är nio män anhållna och den yngste uppges vara 17 år gammal. Jag kan inte låta bli att fundera på om någon av dem är en gammal elev till mig.
De två barnen i Flemingsberg hade kanske änglavakt som trots allt överlevde. Andra barn har inte haft det.
Vi minns den fyraåriga flickan som dödades av en bilbomb på väg hem från en fisketur. Vi minns den åttaåriga pojken som dödades av en handgranat som kastades in i lägenheten där han låg och sov. Vi minns den tolvåriga flickan som sköts till döds när hon var ute med hunden.
Att barn dödas är en del av den kriminalitet som har vuxit fram de senaste åren. När politiker nu säger att en gräns har passerats, är det alltså inte med sanningen överensstämmande. Gränsen passerades för länge sedan. Det var lika enkelt för brottslingarna att passera den gränsen, som det är att köra över Öresundsbron med bagageutrymmet fullt med vapen. Det är enkelt att vara kriminell, därför att vi har tillåtit det. Det är sanningen.
Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell har rätt när han liknar de kriminella gängen vid "vår tids inhemska terrorister" (Sveriges Radio 18/7). Dessa gäng har förklarat krig mot Sverige. Och vi måste försvara oss.
Vissa av våra folkvalda verkar ha blivit helt tagna på sängen av den här händelseutvecklingen, men vi är många som har varnat. Problemet är att för varje varnande röst, har det funnits minst lika många röster som har gjort allt i sin makt för att tona ned faran i den eskalerande utvecklingen.
När vi har varnat för att grov brottslighet kryper ned i åldrarna, då har kriminologer och journalister kommit viftande med statistik som visar att ungas brottslighet minskar – som om färre snatterier och cykelstölder skulle hjälpa mot tonåringar som viftar med pistoler.
När vi har krävt fler poliser och hårdare straff, då har det påståtts att längre fängelsestraff inte minskar brottsligheten. Även fast vem som helst begriper att den som sitter inlåst inte kan skada människor utanför murarna.
När vi har påpekat att en stor invandring i kombination med mångkulturalismen som överideologi, skapat etniska enklaver som permanentar ett utanförskap i förorten, då har vi avfärdats som rasister – när vi i själva verket har önskat att de som kommer hit ska bli en del av vårt samhälle och inte förvisas till ett parallellsamhälle.
När vi har sagt att de som drabbas mer än andra av laglöshet, är människorna med utländsk bakgrund som bor i utsatta områden – till och med då har vi anklagats för att försöka underblåsa främlingsfientlighet.
Och det är det som gör mig mest förbannad. Att Sverige har svikit så många barn och unga med utländsk bakgrund. Jag tänker på eleverna jag hade i Flemingsberg och konstaterar att de förtjänar en bättre politik.
Jonatan Lönnqvist
tf politisk redaktör