Prisade poeten Erik Bergqvist, ursprungligen från Karlstad, behandlar de stora frågorna i nya lyriksamlingen Tingens instanser. Han kallar den själv mer tillspetsad och mer humoristisk än tidigare, och nöjer sig om läsaren kan ta till sig en enda rad.
Sedan debuten Nedfrysningens konst utkom år 2000 har Erik blivit tilldelad bland annat Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris och fått stipendie av Svenska Akademin . Förra året fick han även det hedervärda Karl Vennberg-priset. Under åren har många uppdrag kommit och passerat och vi kan bland annat nämna att Erik jobbat som kritiker på NWT under några år i början på 2000-talet. Numera skriver han bland annat för Svenska Dagbladet och Helsingfors svenskspråkiga Huvudstadsbladet.
– Men det är ett annat slags skrivande, säger han när vi samtalar om boken. Han fortsätter med att berätta hur han i poesin känner en helt annan typ av frihet än i "brödjobben” men att frihet nödvändigtvis inte alltid är något positivt.
– Det gäller ju att tillåta sig själv att bli klar någon gång också, det kan vara svårt.
I april släpptes lyriksamlingen Tingens instanser som enligt förlaget är hans ”formsträngaste bok”. Denna formstränghet ligger kanske delvis i den strama presentationen, men även i hur textmassan varsamt portioneras ut över sidorna, indelade i vad som enklast kan beskrivas som sex kapitel. Ofta skrivs texten ut med endast små bokstäver, något som Erik tycker ger mer flöde.
– Versaler kan sticka ut ibland, kännas som bromsklossar, säger han.
För en nördigt intresserad som mig blir det en glad överraskning när de sista sidorna innehåller någon form av referenslista, med kommentarer och citathänvisningar till skilda ställen i texten. Man kan ana författarens tankebredd genom att man här hittar referenser till såväl Thomas Tranströmer som Dante och Kate Bush.
Texterna kretsar ofta kring det existentiella, vad ”verkligheten egentligen består av”, men Erik vill inte glida iväg för långt när vi samtalar om bokens innehåll. Han vill egentligen bara framhålla ”ögonblicket här på jorden”, som vi alla är en del av men som ingen riktigt kan förklara.
Skrivit utomlands
Arbetet började för ungefär tre år sedan i Aten och själv talar Erik om lekfullhet och humorn i boken.
– De här dikterna har ett annat tonfall än mina tidigare verk, jag kunde under en period bara hitta arbetsro när jag var utomlands, något jag tror beror på att jag då har en väldigt tydlig tidspress, säger han. Efter två och ett halvt år var skrivprocessen klar men allt skrevs inte utomlands.
– Först och främst blev det väldigt dyrt, och för det andra så kom ju den där pandemin och omöjliggjorde alla såna typer av utflykter, skrattar han.
Hur läser man?
När det kommer till bokens innehåll går samtalet även in på hur poesi i allmänhet ofta sätts på en piedestal och riskerar att kännas främmande för den som inte är insatt i ”hur man läser poesi”. För att komma runt detta säger Erik att han velat skapa en ”aptitlig yta”, en yta som läsaren sedan kan fördjupa sig och hitta en egen innebörd i.
– Lite som en film som du först kanske inte tror påverkar dig så värst mycket, men som några dagar senare poppar upp i skallen. Så vill jag att mina dikter ska fungera.
Vidare talar Erik om att man som läsare inte ska ha i anspråk på att förstå allt. Poesi handlar om en ”gradvis förståelse”, det vill säga att man inte ska läsa för att få ett entydigt budskap, som man gör på till exempel en förbudsskylt. Litteratur är sällan entydig. Raderna ska ”eka” i det inre vilket gör läsningen till en oerhört privat verksamhet. Kan läsaren få med sig nåt av en enda rad är det helt okej, säger han.
– Och man bör inte ha bråttom, lägger han till, men medger samtidigt att han ofta själv läser poesi alldeles för fort och skrattar åt sina dubbla budskap.
Värmlandsaktuell
Erik är född och uppvuxen i Karlstad men pendlar numera mellan boendet i Stockholm och en sommarstuga i Bettna, utanför Flen. I sommar ska han dock återvända till hemtrakterna, om än inte till Karlstad. Den 25 juli är Erik inbjuden till en samtalsserie om Natur och Rätt på Residens Gunnerud i Östra Ämtevik.
Residens Gunnerud, som är en mötesplats för landsbygdsutveckling, uppmärksammar under sommaren människans relation till naturen och när Erik ska framträda är det gräsarter som är i fokus. Erik ska då framföra sin dikt Fårsvingel (som är ett av vårt vanligaste gräs) som han skrev till en specialutgåva av tidskriften ESSÄ år 2019. I dikten har han använt sig av versmåttet terzin som redan nämnde Dante använder sig av i boken Den gudomliga komedin. Det blir alltså dikt på ”rim och hela skiten” som han skämtsamt uttrycker det.
Intresset för botanik är stort, särskilt för fjärilar och skalbaggar.
Förhållningssätt
Om Värmland säger Erik att han först och främst ser sig som en värmlänning. Att ”välkomnas in i det heligaste” i Stockholms litteraturvärld har aldrig varit ett mål i sig.
– Varje gång jag hamnar i ett sammanhang där jag måste vara på ett specifikt sätt för att få vara med fylls jag av stark skepsis. Då tappar jag lusten helt, säger han.
Istället trivs han med att vara lite utanför, och mycket tid har spenderats på landstället under den senaste tiden.
– Jag har ett starkt intresse för filosofi, titeln till boken är till exempel hämtad från Platon. Filosofin går ju ibland ihop med religion, som exempelvis hos Spinoza och Eliade, men jag är inte religiös själv. Däremot får jag ibland existentiell svindel när tankarna driver för långt ut i kosmos. Jag följer inte någon ”lära” utan letar snarare efter starka tankeidéer i de filosofiska texterna, uttryck och beskrivningar som jag sedan kan använda lite som jag vill. Jag tar det jag behöver så att säga, och applicerar det sedan på det jag själv skriver, säger Erik.