Man blir kanske inte en bättre människa av att lyssna på klassisk musik, men under de där timmarna som konserten eller operaföreställningen pågår så är man faktiskt det, skriver Jonatan Lönnqvist.
När samhället så sakteliga återvänder till det normala efter pandemin, kommer det att bli intressant att se på vilket sätt den har förändrat vårt sätt att tänka och leva. Kommer vi att återvända till kontorslandskapen? Kommer vi att hälsa på varandra som vi gjorde tidigare? Håller intresset för att vandra i naturen i sig? Kommer munskydd att vara en naturlig del av stadsbilden? Blir det framöver en självklarhet att begravningar strömmas över nätet?
För kulturlivet har pandemirestriktionerna inneburit stora svårigheter. Nu återstår det att se huruvida publiken kommer tillbaka. Är det så att den publik som tidigare fyllt salongerna nu har skaffat nya fritidsintressen? Det är förvisso möjligt, men jag tror i så fall att det kommer att kompenseras av att nya människor hittar till teatrar och konserthus.
Jag är nämligen övertygad om att pandemin inneburit att människor haft tid att fundera över vad som verkligen berikar oss, och vad som bara tillfredsställer för stunden. Ignatius av Loyola, grundaren av jesuiterna, kallade det för "urskiljandet av andarna" men det är ett sätt att reflektera över livet som inte kräver en religiös tro.
Att från sin soffa kunna välja mellan otaliga filmer och tv-serier är naturligtvis fantastiskt. Men efter ett tag uppstår en mättnad. Det blir en förströelse som fördriver tiden, men inte fördjupar tillvaron. Jämför då det med upplevelsen av att gå på teater och vara en del av den magi som kan uppstå. Att veta att detta är något som skapas här och nu, som aldrig mer kommer att kunna återskapas på exakt samma sätt, ger en helt annan dimension åt replikerna. Att inte kunna pausa. Att inte kunna spola tillbaka. Att inte behöva dokumentera det som sker med sin mobilkamera, utan bara öppna sina sinnen och låta sig förtrollas. Jag tror att allt hemmasittande har väckt en törst efter just sådana upplevelser.
Precis som med film och tv-serier kan vi i våra datorer och telefoner hitta nästan all världens musik. Men även här tror jag att det hos många finns en längtan efter ett annat sätt att uppleva musik. Att inte bara låta musiken vara något som finns i bakgrunden, utan faktiskt låta den få stå i förgrunden. Jag är övertygad om att vi kommer att få se nya människor leta sig till konserthus, operahus och kyrkor för att ta del av klassisk musik.
Det är inget fel på populärmusik. Vi kan vara stolta över det faktum att Sverige är ett av få länder som har en nettoexport av musik i handelsbalansen. Men om vi ska vara ärliga så kommer mycket av dagens populärmusik från låtskrivarfabriker där det är viktigare att ha ett blött finger upp i luften, än att ha en unik konstnärlig vision. En bra poplåt kan liknas vid en vacker akvarell där färgerna flyter ut lagom mycket. En symfoni däremot kan vara som Sixtinska kapellet.
Att bara lyssna på popmusik och aldrig klassisk musik, är som att endast läsa de senaste deckarna men aldrig bekanta sig med Homeros, Goethe eller Selma Lagerlöf. Den klassiska musiken är en klingande manifestation av den västerländska civilisationen. Om Versailles kunde klinga, skulle vi höra Lully och Charpentier. Peterskyrkan skulle ljuda av Palestrina. Från Neuschwanstein kommer toner av Richard Wagner. Den klassiska musiken har överlevt så länge just för att den förmår att försätta våra själar i medsvängning, ännu många hundra år efter att den skrevs. Att lyssna till Bach, Mozart eller Beethoven är att få ta del av samma slags hemlighet som ligger förborgad i Mona Lisas leende. Mitt i allt som gör livet mörkt, kommer det in ett ljus som i en målning av Rembrandt eller Vermeer.
Men klassisk musik är så omodernt, invänder någon. Ja visst, och det är det som är så underbart. Att under ett par timmar inte kunna välja, utan lyssna på det som någon annan har valt ut. Att få fokusera – eller för all del drömma sig bort – utan att behöva matas med nya intryck stup i kvarten. Att tvingas visa hänsyn genom att sitta tyst och stilla på sin stol, och för en gångs skull lägga vår tids jag-centrering åt sidan. Det är omodernt så det förslår, men likväl något vi behöver mer av. Man blir kanske inte en bättre människa av att lyssna på klassisk musik, men under de där timmarna som konserten eller operaföreställningen pågår så är man faktiskt det.